Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Arthur Eloesser: Tysklands nyaste litteratur. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ARTHUR ELOESSER
TYSKLANDS NYASTE
LITTERATUR
I.
Dramatik och förkrigsgenerationens berättarkonst
Det förhåller sig med Tyskland eller det
förhöll sig åtminstone till helt nyligen med
Tyskland icke mycket annorlunda än för
tvåtusen år sedan på dess upptäckare Tacitus’
tid, vilken förvånade sig över att germanerna
icke gjorde sig några bilder av sima gudar,
att de dyrkade det gudomliga i vindens brus,
i källornas porlande, i de heliga lundarnas
susningar. Deras själ tillhörde naturen, den
var flytande och konturlös. Ett folk, vars
anletsdrag man inte kan urskilja, är obekvämt
i världssamfärdseln.
I början av adertonhundratalet, på det
goetheska imperiets och den tyska filosofiens
tid, tyckte man sig ha funnit en formel:
”diktarnas och tänkarnas folk” —— som bodde
i molnen, medan de andra delade jorden
mellan sig. Men få årtionden senare var
Tyskland en oerhörd militärisk och
ekonomisk makt, och man beklagade sig över dess
hårda realism, över störningen av det
europeiska lugnet genom en arbetsenergi, som
icke tycktes känna någon vilodag.
Tills för kort tid sedan företräddes det
tyska andelivet eller den tyska själen mera
genom sin musik än genom sin litteratur.
Den tyske skriftställaren gällde icke för att
vara underhållande. När allt kommer
omkring hade ju också Goethe mer blivit de
andliga ledarnas ledare än en lektyr för
folket. Man ansåg en skriftställare
underhållande, som i likhet med Balzac eller Zola,
Tolstoj eller Dostojevski gav en bild av sitt
lands samhälleliga struktur, och vilken även
som berättare byggde upp en stor, men ändå
begränsad skådebana med lätt igenkännliga,
i kraftig motsats till varandra ställda figurer.
Den tyske diktarens skådeplats var mer en
inre, en själslig, han uppträdde som en
enskild person, vilken ur reala och irreala
förutsättningar skapade sig en egen värld och
ofta tycktes bebo den ensam. Det fanns ingen
enighet mellan honom och hans kamrater,
knappast ett sammanhang; var och en hade
sitt eget Tyskland, knappast någon enda hade
en skönjbar livsform, liksom det ju heller
icke hos oss någonsin har funnits ett
”sällskapsliv” i västerländsk mening, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
