Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 46 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Arthur Eloesser: Tysklands nyaste litteratur. I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nyromantik, nyklassicism. Diktarna drogo sig
tillbaka till ett ömsint umgänge med sitt eget
jag, skapade sig drömriken av inre
njutningar, residerade i sina elfenbenstorn,
samlade med aristokratisk ömhet förgångna
kulturers ädla och bräckliga skatter. Denna av
glänsande talanger företrädda dekadans har
förlorat sin verkningskraft och därmed sin
närvaro i nutiden, den tillhör huvudsakligen
numera blott litteraturhistorien, och alla
pretendenter, som från detta håll uppställts
gentemot Hauptmann, ha åter förlorat sin krona
till denne —— ”le Roi des Gueux”.

JACOB WASSERMANN

För att nu närmast stanna vid det
dramatiska —— tysken är alltjämt trots depression
och nöd lidelsefullt fäst vid sin teaterkonst ——
så försöktes dess förnyande liksom i nästan
hela den europeiska litteraturen genom den
s. k. expressionismen, vilken redan framgick
ur en förkrigsstämning, med sin fientlighet
emot den förefunna verkligheten, med andens

ställningstagande mot naturen, med sitt krig
mot fäderna, vilka tycktes alltför mätta och
ur sin borgerliga värld ej lämnade sönerna
några idéer och ideal i arv. Det var denna
expressionisms innebörd, att den icke ville
tillträda arvet, att den i ett slags förkänsla
av den stora katastrofen liksom sökte
förinta det.

Med denna tendens ha —— då hos oss den
dramatiska litteraturen brukar gå i spetsen
—— redan före kriget jämte många andra
Carl Sternheim och Georg Kaiser verkat,
båda med en vasst borrande kritik, båda
med ett antinaturalistiskt, epigrammatiskt
slipat språk, som tycktes röra sig på vrister
av stål. Det föresvävade dem något av
mekanisk precision, av en elektrisk strömlednings
beräkningsbara sätt att funktionera. Denna
experimentalmetod befordrades ytterligare
genom kriget. Man var också efter dess
avslutande ännu inte i stånd att föreställa
sig dess fruktansvärda verklighet (därtill
behövdes det tio år); man kunde fatta dessa
fasor endast såsom vision, låta en skymt
av dem blixtra upp i en öververklig
dimension. Också revolutionen, överskattad till sina
djup verkningar, ville komma till orda, men
den kom bara till ord vilkas eko även det
blev överskattat.

Man såg ständigt blott vad som givit namn
åt ett av dessa stycken (av Ernst Toller),
den onyanserade ”massmänniskan”, och man
hörde en apostel, som predikade socialism
eller pacifism för henne. Dessa stycken, i
grund och botten redan onödiggjorda av
Hauptmanns ”Vävarna”, ha sedan blivit
till-bakaträngda av den återströmmande
nationalistiska vågen. Om arvet efter dem tävlade
de mer realistiska ”tidsstyckena”, vilka ofta
med anknytning till någon rättegång, någon
aktuell händelse avslöjade sociala
missförhållanden för att angripa föråldrade eller
stelnade paragrafer i lagboken. Den unge

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>