- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
54

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Sven Stolpe: André Gide

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Algeriet träffade han åter samman med Oscar
Wilde, vilken introducerade honom i den
form av livsnjutning som antikens människor
kände bättre och satte högre än vi.

Man skulle här vilja inskjuta en
anmärkning: Gide är homosexuell och gör ingen
hemlighet av detta. Men att därför beteckna
hela hans produktion som pervers, snärjande
och farlig är missriktad beskäftighet. I hans
mästerverk, romanen ”Falskmyntarna”, vilken
Spektrums förlag har hedern och äran av att
ha utgivit på svenska, är den sensuella
lidelsen förfinad till den ädlaste och högsta form
av diskret och öm kärlek. Överhuvud skildrar
Gide kärleken med en sådan underbar varm
humanitet, att den hos honom trots dess
”perversa” ursprung äger obegränsad
allmängiltighet.

I ”Den omoraliske”, ”Den trånga porten”
och dramat ”Saul” kan man följa etapperna
av den självgranskning och moraliska
problematik, som blev följden av André Gides
Afrikaresa. Sensualismen frigjorde hans
personlighets finaste resurser. Men han var för
mycket fransman för att hamna i den
primitivism, som är litteraturens sista mode världen
runt. I stället eggades han av sin personliga
konflikt till ingående spekulationer över de
moraliska grundproblemen, vilka sedermera
kommit att dominera hela hans författarskap.

För den som irriterats av all den myckna
diskussionen omkring Gide under det sista
decenniet kan det ha sitt intresse att veta, att
han under många år var fullkomligt okänd.
”Gide kommer aldrig att kunna göra
någonting”, förklarade Heredia omedelbart före
sin död, och i symbolistkotterierna blev det
något av en skandal redan att Gide hade
utgett —— en roman. Det behövdes sålunda
många år, innan de första femhundra
exemplaren av ”Les nourritures terrestres" voro
sålda, och ”Saul” refuserades obarmhärtigt
av Antoine. Gides isolering ökades av hans

abnormt inriktade sexualitet; man såg icke
vid seklets början på dessa ting med samma
blick som nu —— Pierre Loti måste av hänsyn
till publiken och den allmänna moralen
förvandla sina ynglingagestalter till kvinnor,
och ännu tjugu år efter sitt berömda drama
med Verlaine var Rimbaud en död man i
fransk publicitet. Wildes öde är bekant. När
”Salome” som en protest mot förföljelserna
spelades på 1’CEuvre, anordnade Gide en fest
till den stackars diktarens ära —— man kan
antaga, att han kände sig själv ungefär lika
isolerad.

Men under dessa bittra år började så
småningom en krets samlas kring Gide. Där
var Henri Ghéon, som sedermera blivit en
känd konvertit —— under denna tid kamperade
han ständigt samman med Gide. Den geniale
teatermannen Jacques Copeau hade kommit
att läsa ”Den omoraliske” och blev genast
så gripen, att han ingående kommenterade
boken i sin dagbok, där han till och med
hade lagt bort titlarna med författaren.
Copeau skrev också en liten recension om
boken, innan han for till Danmark och gifte
sig. Och i Köpenhamn mottog han ett brev
från Gide, som inledde de två männens långa
vänskap. Den nu bekante kritikern i ”Les
nouvelles littéraires” Edmond Jaloux hade
som adertonårig pojke i Marseille utgett en
liten symbolistisk diktsamling, ”Une Ame
d’Automne”, som han dedicerade till Gide,
och en vacker dag när han kommer hem,
sitter Gide och väntar på honom. Jean
Schlumberger, författaren till
”Saint-Satur-nin”, ”Un homme heureux” med flera
romaner, har berättat, hur han fick hela sin
livssyn och litterära orientering förändrad tack
vare Gide. Modernisten Jean Cocteau
upptäckte först genom Gide Rimbaud och
överhuvud stilens problem —— ”que ne dois-je pas
à Gide”, säger han. Och från
korrespondensen mellan Jacques Rivière och Alain

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0304.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free