Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Sven Stolpe: André Gide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fournier känner man, vilket intryck Gides
böcker kunde göra på litteratursvärmande
ynglingar i landsorten; ”fais-toi disciple
d’André Gide!” skriver Rivière på ett ställe
till vännen. I sin villa vid Avenue des
Sycomors —— nu försåld —— och på sina
lantegendomar Cuverville och La Roque-Baignard
levde Gide ett för den stora allmänheten
okänt men för hans vänner synnerligen
fruktbart och produktivt liv. För den som
envisas med att avfärda Gide med hånfulla
glosor bör det vara en nöt att knäcka, att
han enstämmigt hyllas som den självskrivne
mästaren och ledaren av en hel grupp franska
intellektuella, vilkas samlade omdöme
näppeligen kan jävas.
4.
Så småningom fick givetvis denna grupp
behov av ett organ. Först samlades man i
”L’Eremitage” och, då denna försvann, i den
nystartade ”La nouvelle revue française”,
som sedermera blivit Frankrikes ledande
litterära organ. Bibliofiler och litterära
gallomaner veta kanske, att det existerar två olika
versioner av denna tidskrifts första nummer.
Pierre-Quint ger förklaringen. Som redaktör
skulle ursprungligen fungera Montfort, men
när första numret skulle ut, fann Gide till
sin förfäran, att det innehöll en dåraktig
artikel av Marcel Boulanger kallad ”En
regardant chevaucher d’Annunzio”, och att
tidskriftsrevyn hade rubriken ”Contre
Mallarmé” ... Efter förfärliga uppträden
avlägsnades Montfort, och en ny redaktion
bildades —— i februari 1909 utkom åter ett
första nummer av N.R.F. redigerat av Jean
Schlumberger, Jacques Copeau och André
Ruyters. Gide själv höll sig som alltid i
bakgrunden, om det också givetvis var han som
fick försträcka kapitalet. Särskilt efter det
specialnummer som tidskriften ägnade
Charles-Louis Philippe fick den en mycket
uppmärksammad position, och isen bröts
fullständigt, då den gamle Octave Mirbeau i en
intervju plötsligt förklarade, att han skänkte
Gides romaner ”Den omoraliske” och ”Den
trånga porten” sin livliga beundran. Ungefär
i denna veva —— 1911 —-— anknöts till
tidskriften ett bokförlag, vilket som bekant nu
vuxit till Frankrikes ledande. Speciellt tack
vare Gides skarpblick och osvikliga omdöme
lanserades här alla de numera ledande franska
diktarna. Jean-Richard Bloch hade redan
refuserats, då Gide fick syn på hans
manuskript och genast drog fram författaren ——
på den tidén ännu en ung lärare, som
beundrade Rolland och naturalismen. Så kom en
vacker dag ett underligt manuskript, en
dramatiserad roman, kallad ”Jean Barois”,
med posten från förlaget ut till Gides gård
Cuverville. Författaren hette Roger Martin
du Gard. Gides omdöme löd: ”Peut-être pas
un artiste, mais à coup sur un gaillard!”
Och i dessas spår kommo unanimisterna med
Jules Romains i spetsen, Alain Fournier med
sin förtjusande roman ”Grand Meaulnes”,
Jean Giraudoux, Henri Franck och slutligen
Marcel Proust. Direkt inspirerad av detta
arbete startade Copeau också sin berömda
teater Vieux-Colombier och upptäckte talanger
som Dullin och Jouvet på samma sätt som
Gide hade hittat Martin du Gard och Jules
Romains. 1914 hade tidskriften endast
tretusen prenumeranter, men sedan Jacques
Rivière efter kriget blivit Copeaus
efterträdare, ökades upplagan och befästes
tidskriftens ställning. Världen runt läses
alltjämt denna utomordentliga publikation av
alla vänner av franskt andligt liv. Man bör
lägga på minnet, att den är en skapelse av
André Gide.
5.
Gide gick alltså från framgång till
framgång. Men plötsligt mötte han en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
