Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 59 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Hugh Walpole: Brev från London

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kritiker —— och som alla andra hade han
några sådana —— säga att, nej, han levde inte
för sin konst utan för sig själv, det var hans
självupptagenhet, som höll honom i
verksamhet, men även om detta är sant så ändrar det
ingenting, ty George Moores konst var han
själv och han var sin konst. Några år såg
det ut, som om han riskerade sin odödlighet
med ”Esther Waters”, som dock på sin tid
ansågs vara ett odödligt verk. Det står numera
klart, att det inte alls är något sådant och
att det för framtiden endast har intresse som
tidsdokument. Det är helt enkelt en tråkig
roman, och många mindre betydande äro
mera läsbara.

Men Moore behöver inte bekymra sig om
”Esther Waters”, när han skall bestå sitt
odödlighetsprov. Han skall då hålla i sin ena
hand ”Ave”, ”Vale” och ”Salve” och i den
andra ett av den engelska litteraturens
verkligt ypperliga ting, ”The Brook Kerith”. De
tre förstnämnda självbiografiska böckerna ha
utsikt att leva vidare till de sköna, nya
världar som vänta oss, på grund av sitt vackra
prosaspråk, sin öppenhjärtighet och sina
porträtt av odödliga diktarbröder som Yeats,
Synge och ”A. E.”. Å andra sidan är det
möjligt att framtidens på kemisk väg framställda
barn icke skola ha något intresse till övers
för det gamla romantiska Irland. Däremot
är det svårt att tänka sig att det inte skall
finnas någon litterär robot, som skall
uppröras i sin mekanism av färgrikedomen,
allvaret och skönheten i ”The Brook Kerith”.

GEORGE MOORE Efter en målning.

Det händer för de flesta författare att de
endast en gång slå ett fulltonigt slag i själva
mitten av sin silversköld. Om de flesta
författare gäller väl rentav att de aldrig
någonsin göra det. Moore slog enligt min mening
två gånger ett sådant slag — med ”The Lake”
och ”The Brook Kerith”. Vid tidpunkten för
”Keriths” tillblivelse hade han genom
oändligt tålamod, arbete och koncentration bragt
sin prosas genialiskt enkla rytm till dess
fulländning. Hans ämne var här universellt.
Han behandlade det med djärvhet och
vördnad, med poesi och realism. Han skänkte
världen ett mästerverk.

Galsworthys fall är tror jag helt
annorlunda. Vid tiden för sin död intog han
en mycket egendomlig ställning. Han hade
hedrats med alla tänkbara utmärkelser. Han
betraktades såväl i Europa som i Amerika
som Englands ledande romanförfattare, han
hade uppnått sådana enastående värdigheter
som O. M. och Nobelpriset, han lästes av den
breda publiken från den ena ändan av
jordklotet till den andra. Samtidigt förkastades
han med komplett indignation av Englands
yngre intelligentsia.

Dessa förkastelsedomar kunna inte helt
och hållet, som vissa äldre kritiker gjort
gällande, frånkännas varje betydelse. Han
var en författare, för vilken hans samtida
bland författarna inte intresserade sig. Jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>