Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 60 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Hugh Walpole: Brev från London

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

har aldrig träffat någon författare av hans
egen kaliber, som brydde sig om hans senare
produktion, och även om detta i och för
sig-inte säger så mycket, eftersom författare som
regel inte bry sig mycket om sina samtidas
produktion, så är det i detta fall signifikativt.
Emedan den nya litterära skolan var positivt
indignerad över Galsworthy. De kunde inte
helt enkelt tycka illa om honom och
negligera honom. De måste protestera mot honom,
så fort tillfälle gavs. Virginia Woolf, E. M.
Forster och Lawrence ha under de sista tio
åren varit författarnas författare —— Barrie,
Masefield och Galsworthy deras anatema.

JOHN GALSWORTHY Efter en teckning av Sir John Rothenstein.

Beträffande Galsworthy har detta lett dem
i en ganska svår position, eftersom det har
visat sig att de icke attackerat hans konst
utan hans betraktelsesätt. Beträffande det
konstnärliga i ”The Silver Box” och den
första hälften av ”The Forsyte Saga” kan ni
säga vad nj vill, men ni kan inte förneka
att det är konstnärligt. Gäller det återigen
betraktelsesättet skall ni finna, om ni jämför
Galsworthys betraktelsesätt med till exempel
Lawrences, att båda då och då överdriva ända
till falskhet, men att avgörandet just nu
hänger på icke om de äro sanna eller falska
utan om de äro på modet. Galsworthys
betraktelsesätt har bland intelligentsian efter kriget
tett sig fruktansvärt omodernt, därför att det
präglas av ömhet mot mänskligheten.
Lawrence å andra sidan är hänsynslös och full
av hån. Han skriker ut sina sår och vägrar
att ta emot någons medlidande. Galsworthy
skulle ha velat visa honom medlidande ——
utan en skymt av överlägsenhet eller
självgodhet —— men blotta tanken på att bli utsatt
för Galsworthys medkänsla var nog för att
bringa hela Lawrences generation till raseri.

Allt detta kommer naturligtvis att gå över.
Det skall säkert en gång bli uppenbart, mer
och mer ju längre fram man kommer, att
”The Forsyte Saga” ger en bild av en engelsk
värld, som aldrig kan återuppstå och som
aldrig mera skall återges med samma
autenticitet, realism och figurteckning som i
Galsworthys verk. Ingen annan skall finnas, som
växte upp i den viktorianska medelklassens
England på sjuttio- och åttiotalen, som kände
det, studerade det och hade gåvan att’ återge
det så som Galsworthy gjort det. Det är ett
verk som måste leva så länge det
överhuvudtaget finns någon, som är intresserad av
engelsk romankonst.

Som människa var Galsworthy en av de
noblaste, hjärtegodaste och mest osjälviska
män, som någonsin levat. Ingen med
undantag för hans hustru har någon uppfattning
om hans storartade privata välgörenhet. Hans
nobla livsföring höll honom avsides från all
den yrkesavund och småaktighet, som eljest så
lätt kan bli förbannelsen i en författares liv.

Hans allvar och ärlighet voro utan vank
och tadel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>