Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Recensioner - Margit Abenius: Nexøs memoarbok på svenska - Rütger Essén: Välbehövlig och välgjord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nexøs memoarbok
på svenska
Martin Andersen-Nexø: Ett litet
kryp. Framtiden. 4:——.
”Det var den svåraste tiden i mitt liv.” På
ett icke bittert men omisskännligt betryckt
och koncentrerat sätt upprepar Nexö detta
omdöme i sin skildring av människokrypet,
vars mödor, eftersom det är ett proletärbarn,
avlat i rädsla att det ska ”gå galet” och
motsett med ångest, börjar tidigare än med själva
födèlseögonblicket. Det svåraste livskapitlet
formade alltså ut sig när krypet var fyra år
—— ”visa nu att du är en stor gosse”, sa mor
—— och till dagsverke hade att passa ett något
mindre kryp, lilla syster. Bära henne var för
tungt, men om man sköt ut magen duktigt så
kunde man hasa henne framför sig på golvet
ett stycke i taget. Det är de rätta
lilleputtdimensionerna i detta kapitel: en liten
människa, en oändlig tid, en farlig brasa, ett
alltför tungt ansvar. Mot torftig bakgrund målar
Nexø det icke helt mätta, icke särskilt friska
fattigbarnet, för vilket ”allting gammalt är
så nytt”. Ett vikande, gungande mörker och
ett gryende ljus finns i tavlan, mycket är
ännu instabilt och formlöst, inte minst orden
som lätt får ett hemskt grepp över sinnet ——
vad menar mor med att onkel Morten är ”en
hemsökt man”? — Boken har ett
psykologiskt och mänskligt intresse, även för svensk
publik som ej är insatt i Nexös sociala
författarskap och nationella betydelse. Den
föreligger i god svensk översättning av Daniel
Rydsjö. Enstaka partier skulle lämpa sig att
högläsa, exempelvis i radio, gärna med ett
annat proletärbarns memoarer, Carl Larssons
”Jag”, som parallell. Den boken är mörkare,
oroligare, explosivare. Det är som om den
”vore skriven under tvånget att få några ord
utsagda, förskräckliga, om hat, ord som
måste sägas innan det blir för sent, som vrids
fram, med yttersta ansträngning, av en
gammal man, som en gång var ett kryp vars
tillvaro icke önskades”. Nexøs inställning till
barndomen är mer harmonisk. Den var inte
god, inte ond. Det var en ganska bra
barndom. Proletärbarnet lär sig två ting: en
stoisk förnöjsamhet och ett obändigt
missnöje. På debetsidan kommer i främsta
rummet en sorts andlig svält och undernäring
(jämför erfarenheterna i den på Bonniers
förlag utkomna ”Ansikten” med självbiografiska
uttalanden av svenska proletärförfattare).
Djupast ingraverat är visst knoget med lilla
syster. —— Originell självständighet och
omfångsrik känsla utmärker dessa två män som
har sett tvenne världar, en övre och en undre,
och inte glömt bort den första. Nexø har
liksom Carl Larsson en germanskt kärnfull
förmåga att karakterisera den miljöns original:
Far var ”kol och brons till sitt yttre”, hans
inre var ”fullt av hemliga fack liksom gamla
chiffonierer”, farmor var ”en liten märklig
kvinna av finntyp, fåmäld och djup, gåtfull
och outgrundlig”. En dominerande känsla
hos båda är kärleken till det nakna
människokrypet som kan bli allt. Margit Abenius
Välbehövlig och
välgjord
Paul Mohn: Handledning i utrikespolitik.
Norstedts. 5:25.
Svenska folket är i särdeles stort behov av
den ”Handledning i utrikespolitik”, som Paul
Mohn, känd reseskildrare och en i
internationella ting mycket välbevandrad man, med
denna lagom stora och lätthanterliga volym
har ställt till de kunskapssökandes
förfogande. Svenska folket vet nämligen mycket
litet om utrikespolitik och har ej heller ännu
utbildat det minimum av intresse för denna
fas av samtidens liv, som det praktiskt
behöver —— ännu mindre nått en
utrikespolitisk omdömesgillhet som står i paritet med
dess kulturnivå i övrigt. Dock är det svenska
utrikespolitiska intresset ej så ringa som
tidningsredaktionernas tvärsäkra visdom anser
sig ha fastslagit, och dess obestridliga brist
på utrikespolitisk kunskap är i själva verket
i icke ringa mån beroende just på denna
numera lyckligtvis föråldrade
tvångsföreställning hos ledande pressmän.
Tiden rör sig emellertid i trots av
pressbyråkrati, och svenska folket börjar med en
vaknande olustkänsla kräva en mera allsidig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
