Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Recensioner - Rütger Essén: Välbehövlig och välgjord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och mera objektiv (det vill säga sakligare,
icke menlösare) utrikespolitisk information.
Denna numera ganska breda opinion tror icke
längre i likhet med diverse stora och små
pressmatadorer att vår uppgift gentemot
världspolitikens agerande är den allvise och
rättfärdige betygsättarens. Den vill i stället
veta mera, förstå mera, nå en mera levande
kunskap.
Detta behov har Paul Mohn på ett
synnerligen förtjänstfullt sätt tillgodosett med sin
utrikespolitiska handledning. Själva dess
uppställning och metodik är särdeles lyckad. Den
går en sund medelväg mellan rapsodisk
uppslagsbokskunskap och de tunga, systematiska
framställningarna. Detta nås genom att i
några inledningskapitel behandla pressen som
utrikespolitisk kunskapskälla, de faktorer som
inverka på den moderna utrikespolitiken, den
nya världsbilden etc. och därefter efter
världsdelar och i alfabetisk ordning ge summariska
men i allmänhet väl avvägda framställningar
av de särskilda staternas utrikespolitiska
läge.
Dessa korta översikter äro små mästerverk
i fråga om ett med sinne för det väsentliga
genomfört urval av fakta och en behärskat
pregnant framställningskonst. Författaren är
objektiv i den rätta meningen, det vill säga
han anstränger sig att ge en saklig
argumentation och att låta verkligheten, sådan
han ser den, tala för sig själv. Hans arbete
bör därför om möjligt förvärvas av alla för
världshändelsernas väsen intresserade. Av
särskilt värde är det för studiecirklar —— och
detta för studiecirklar av alla
meningsriktningar.
Detta betyder varken att författaren själv
saknar partipolitisk åskådning eller att
recensenten finner denna restlöst sammanfalla
med sin egen. I motsats till författaren
tror jag sålunda icke att den politiska
demokratien och parlamentarismen är någon
garanti för sans och måtta i utrikespolitiska
mellanhavanden, ej heller att Nationernas
förbund (under uteslutande exempelvis av
den paneuropeiska linjen) är mänsklighetens
enda betryggande fredsgaranti, ej heller att
Woodrow Wilson var en stor statsman. Men
författarens arbete är föredömligt just genom
att praktiskt ådagalägga att dylika
meningsskiljaktigheter både kunna och böra hävdas
inom ramen av en sakligt både djupgående
och korrekt utrikespolitisk information ——
vilket hittills knappast varit fallet i den
svenska pressen.
Några vid läsningen observerade
inadvertenser torde böra påpekas —— mindre som
anmärkning än för korrektion (i ett
primärarbete av denna art äro de för övrigt nästan
oundvikliga).
Författarens uppgift (sid. 171) att
Rumänien 1913 erövrade Dobrudsja från Bulgarien
är sålunda oriktig (endast den sydligaste
sträckan avträddes i Bukarestfreden 1913;
huvudparten tillhörde Rumänien sedan 1878).
Framställningen av den polsk-litauiska
Vilnakonflikten (sid. 151—52, sid. 188 m. fi.)
är knappast fullt exakt. Framför allt
förbises Rysslands désinteressement i Rigafreden
1921 (Polen—Sovjet) och
Versaillestraktaten klausul om de allierade huvudmakternas
rätt att fastställa Polens östra gränser. 1924
års misslyckade Revalkupp hade bort
omnämnas under förhållandet Sovjet—Baltikum,
likaså den italiensk-bulgariska
fursteförmälningen under Italien—Bulgarien. Sveriges
insats i N.F. synes något ensidigt bedömd,
särskilt har dess sanktionsförsvagande linje blivit
undanskjuten. Innebörden av
Versaillestraktatens paragraf 231 är nog mindre (eller
rättare sagt mera) klar än författaren synes
anse. Kartan sid. 247 upptager en i terrängen
(utom mindre sträckor i norr och söder)
obefintlig järnväg Wuhan—Kanton, som skulle
haft stor betydelse om den existerat.
Påståendet (sid. 251) att den japanska flottan
satte i gång Shanghaiaktionen 1932 på egen
hand är något vågat. Uppgiften (sid. 2581
att Kina ”avträtt” Korea till Japan är
knappast fullt exakt. Och så vidare.
Dessa anmärkningar äro emellertid av
underordnad betydelse. Arbetet i sin helhet
är utmärkt. Av särskilt värde är den på
självsyn grundade framställningen av läget i den
Närmare Östern, varom i allmänhet en solid
okunnighet råder. Och inledningskapitlet om
de på utrikespolitiken inverkande faktorernas
växelverkan är rikt på fina och elegant
formulerade iakttagelser. Rütger Essén
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
