Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Thomas Mann: Fragment om Richard Wagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
THOMAS MANN
FRAGMENT
OM RICHARD WAGNER
Ur ett tal vid högtidlighållandet av Wagnerminnet
Sedan den dag jag först blev uppmärksam
på Wagners verk och började tränga in i
och tillgodogöra mig dem, ha de hållit mig
fängslad med sin trollkraft och blivit en
passion som följt mig hela livet igenom. Jag
skall aldrig glömma, vad jag är skyldig
honom, vad jag hos honom njutit och lärt,
alla de stunder av djup, ensam lycka jag
haft mitt i en myllrande teaterpublik, stunder
då nerver och intellekt genomilats av en
jublande rysning, stunder då jag fått blicka
in i stora och betydande sammanhang; så som
endast hans konst förhjälper oss till det. Jag
förblir alltid lika nyfiket spänd inför dessa
verk. Aldrig tröttnar jag att avlyssna dem,
beundra dem, bevaka dem —— icke utan en
viss misstänksamhet, det tillstår jag —— men
inga tvivel och invändningar kan minska
deras storhet, lika litet som Nietzsches
ryktbara Wagnerkritik, vilken jag alltid
uppfattat som en panegyrik med omkastade
förtecken, ett slags förhärligande. Den var
kärlekshat, självplågeri. Wagners konst var den
stora kärlekslidelsen i Nietzsches liv. Han
älskade den på samma sätt som Baudelaire,
”Fleurs du Mals” diktare, älskade den, om
vilken det berättas, att han ända in i
dödskampen, i de sista dagarnas paralysi och
halva förblödning, fick ett leende på
läpparna, så snart Wagners namn nämndes —
”il a souri d’allégresse”.
Så brukade också Nietzsche i paralysiens
nattmörker lystra till Wagners namn och
säga: ”Honom älskade jag en gång mycket.”
Han hade också hatat honom djupt, av
intellektuella, kulturmoraliska skäl, vilka jag
icke vill beröra här och på den, som Nietzsche
säger, ”heliga dag”, då Richard Wagner dog
i Venedig. Men det skulle förvåna mig, om
jag vore ensam om det intrycket, att Nietzsches
polemik mot Wagner snarare stimulerar än
försvagar kärleken till hans verk.
Vad jag alltid haft lust att invända emot,
eller snarare, vad som alltid lämnat mig
likgiltig, är Wagners teori —— jag har haft svårt
att tro, att någon överhuvudtaget kan taga
den på allvar. Vad skall man göra med en
konstteori, som framställer en hopsummering
av musik, tal, måleri och rörelse som det enda
sanna och rätta, som uppfyllelsen av all
konstnärlig längtan? En konstteori, enligt
vilken ”Tasso” måste vara underlägsen
”Siegfried”? I mina ögon var det något för
artificiellt att vilja härleda de olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
