Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Thomas Mann: Fragment om Richard Wagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konst grenarna ur en ursprunglig, teatralisk enhet,
till vilken de för sitt eget bästa i all
ödmjukhet böra vända tillbaka. Konsten är hel och
fullkomlig i var och en av sina former. Man
behöver inte summera ihop olika konstarter
för att göra den fullständig. Att tro något
sådant är dåligt adertonhundratal, en
primitiv, mekanistisk uppfattning, och Wagners
världsbesegrande skapelser bevisa ingalunda
hans teori, endast sig själva. De leva och
komma att leva länge, men konsten kommer
att överleva dem i de skilda konstformerna
och påverka människorna genom dem, som
det alltid varit. Det vore naivt och barbariskt
att tro, att konstnärlig verkan till sin styrka
och intensitet vore beroende av ett rent
kvantitativt stegrat mått av sinnlig påverkan.
Som den passionerade teaterman, man
skulle nästan kunna säga som den teatroman
han var, lutade Wagner åt en dylik
uppfattning, i så måtto som för honom all konst
i främsta rummet krävde omedelbar och
fullständig överföring till sinnena av allt den
skulle uttrycka. Och det är häpnadsväckande
nog att se, vad han i sitt förnämsta verk,
”Nibelungens ring”, tack vare detta
obevekliga krav lyckades göra av dramat, som
ju dock var föremålet för hans ständiga
omsorger, och vars första lagbud enligt hans
uppfattning just gällde en så fullständig
sinnlig verkan som möjligt. Man känner till
verkets uppkomsthistoria. Wagner, som var
sysselsatt med utformningen av sin
dramatiska skiss ”Siegfrieds död”, kunde, som han
själv berättar, inte förlika sig med, att så
mycket måste förutsättas, att det låg så
mycket handling före verkets början, och att
detta alltså måste komponeras in i stycket.
Behovet att ge förhistorien sinnligt åskådlig
utformning blev honom övermäktigt, och på
så sätt började han komponera vidare bakåt:
han skrev ”Den unge Siegfried”, så
”Valkyrian” och sedan ”Rhenguldet”. Han gav
sig ingen ro, förrän han framställt allt detta
i full påtaglighet på scenen; allt skulle
rymmas på fyra kvällar från urcellen,
urbegynnelsen, det första basfagott-esset i
förspelet till ”Rhenguldet”, vilket blev den
högtidliga, knappt hörbara början till
berättelsen. Ett härligt verk uppstod, och man förstår
den hänförelse, som grep skaparen inför den
så tillblivna jätteplanen med dess rikedom
på nya och djupa verkningsmöjligheter. Men
vad var det egentligen som blev till?
Estetiken har som konstform förkastat ett drama
uppdelat i flera delar. Så gjorde till exempel
Grillparzer. Han ansåg, att den ena delens
beroende av den andra gav det hela en viss
episk karaktär, varigenom det å andra
sidan blev mera storslaget. Men därmed
är ”Nibelungringens” verkan bestämd, dess
karaktär av oemotståndlig storhet, och vad
vi konstatera är just, att det storartade i
Wagners huvudverk till sin art står i
beroende av epikens konstform, där ju också
stoffet ursprungligen hör hemma.
”Nibelung-ringen” är ett sceniskt epos, framsprunget ur
avskyn för förhistorier, som spöka bakom
scenen, en avsky, vilken som bekant icke
delades av franska och antika tragöder. Ibsen
med sin analytiska teknik och sin skicklighet
i att utveckla förhistorier står i detta avseende
det klassiska dramat mycket närmare. Och
det ligger rätt mycken humor i att just
Wagners krav på genomförd och absolut
dramatisk konkretion på detta sällsamma vis
kom honom till att skapa epik.
Det är inte utan intresse att reflektera över
hans förhållande till de enskilda konstgrenar,
av vilka han skapade sitt ”Gesamtkunstwerk”.
Det har något egendomligt dilettantmässigt
över sig. —— Nietzsche säger också i sin
”Vierte unzeitgemäße Betrachtung” om
Wagners barndom och ungdom:
”I sin ungdom var han en mångsidig
dilettant, som hade svårt att bli någonting på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
