Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Thomas Mann: Fragment om Richard Wagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans genialitet får sitt högsta uttryck i
konsternas dramatiska syntes, vilken endast
som helhet, endast som syntes fyller begreppet
äkta och legitim skapelse. Vid
beståndsdelarna —— till och med vid musiken som
sådan, i den mån den icke just är medel för
ett helhetsandamål —— låder något vildvuxet
illegitimt, som utplånas först i denna sublima
helhetsverkan. Att Wagners förhållande till
språket var ett annat än Tysklands stora
diktares, att han saknar den disciplin och
finess, som alltid hållas i ära av dem som
i språket se det högsta medlet i konstens tjänst
—— det visa hans tillfällighetsdikter:
sötsliskigt romantiska hyllningsdikter och
dedikationspoem till Ludvig II av Bayern eller
uppsluppna, borgarkomiska rimmerier till vänner
och gynnare. Varje nedkastat tillfällighetsrim
av Goethes hand är fullödig dikt och hög
litteratur jämfört med dessa filiströsa rim
och versifierade grovkornigheter, som med
nätt nöd förmå framlocka ett leende ens hos
den mest frenetiska Wagnerbeundrare. Dessa
böra således hålla sig till Wagners
prosauppsatser: estetiska, kulturkritiska manifest
och jaganalyser, som äro konststudier av
häpnadsväckande djup och tankeskärpa, ehuru de
konstnärligt och intellektuellt naturligtvis ej
uthärda en jämförelse med Schillers
konstfilosofiska arbeten, den odödliga essayen
”über naive und sentimentalische Dichtung”
för att nämna ett exempel. De ha något
oläsligt, pa en gång konturlöst och stelbent,
återigen något vildskottsartat och dilettantmässigt,
över sig; de tillhöra inte den stora tyska
och europeiska essayistiken, de äro inte en
boren författares verk, utan ha tillkommit vid
sidan om. av nödtvång. Inspirerad, fulländad
och stor blir han först i det stora, i
helheten.
Men var han då inte också kompositör av
nödtvång, viljebetingat? Till den allt
dominerande helhetens fromma? Nietzsche
på-pekar på ett ställe, att den så kallade
begåvningen icke är det väsentliga hos geniet.
”Hur litet av begåvning finns det till
exempel hos Richard Wagner”, utropar han.
”Har det någonsin funnits en tonsättare, som
vid tjuguåtta års ålder ännu haft så litet att
ge?” Och det är sant. Wagners musik växer
fram ur tveksamma, pauvra och
osjälvständiga nybörjarförsök, och dessa försök ligga
på ett långt senare stadium i hans liv än
annars är fallet hos stora tonsättare. Han
säger själv:
”Jag erinrar mig ännu, hur jag vid
ungefär trettio års ålder ännu ställde den frågan
till mig, om jag verkligen ägde anlag till
hög konstnärlig individualitet. I mina arbeten
såg jag ständigt bara påverkningar och
efterapning, och det var med den största
tveksamhet jag vågade se fram mot min framtida
utveckling som självständigt och originellt
skapande tonsättare.”
Detta är i en tillbakablick från tiden för
hans stora mästerskap —— år 1862. Endast tre
år tidigare, då han var fyrtiosex år, skriver
han till Liszt från Luzern —— under en period,
då arbetet med ”Tristan” icke vill gå framåt:
”Hur urusel jag känner mig som
kompositör finner jag inga ord för; det är min
absoluta övertygelse, att jag är en veritabel
stympare. Du skulle bara se mig, hur jag
sitter där och tänker och tänker, ’det måste
gå’, och hur jag sedan sätter mig vid pianot
och krafsar ihop den mest miserabla smörja
för att sedan lika idiotiskt gå ifrån
alltsammans igen. Du skulle veta, hur jag känner
mig i sådana ögonblick! Vilken innerlig
övertygelse jag har, om hur musikaliskt
undermålig jag egentligen är! Och här
kommer du, som musiken formligen väller
fram ur i strömmar och bäckar och
vattenfall —— och ändå får jag taga emot sådana
ord som de du sagt till mig! Att icke tro dem
vara ironi från början till slut är mig ganska
svårt ibland. .. Kära vän, det där är en
historia för sig, och du kan tro mig, när
jag säger, att med mig är det inte mycket
bevänt just nu.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
