Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Thomas Mann: Fragment om Richard Wagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är tydlig depression, ogiltig i varje
ord och dubbelt absurd genom den adress
orden fick. Liszt svarar också alldeles som
sig bör. Han förebrår honom hans ”absurda
orättvisa” mot sig själv. För övrigt händer
det varje konstnär att han plötsligt känner
en dylik skam och blygsel inför
mästerverken omkring honom eller före honom. Det
kommer sig därav att allt konstutövande
innebär en ny anpassning –— som redan den
kräver stor konst av personligheten och
individualiteten efter konsten överhuvud. Även
sedan vissa av hans verk rönt allmänt
erkännande och uppskattning kan den enskilde
konstnären vid jämförelsen med andras
mästerskap plötsligt fråga sig: hur är det
möjligt att ens jämföra mitt eget arbete med
sådana saker? De kan inte nämnas på samma
dag. —— Och ändå är det något underligt och
oförklarligt med en sådan grad av depressiv
självförnedring, av skrupulös förtvivlan i
musikaliskt hänseende —— hos den, som icke
gör sig skyldig till något annat än ett
uppehåll i tredje akten av ”Tristan”! Wagners
diktatoriska självsäkerhet på gamla dar, då
han i Bayreuthtidningarna hånar och nedgör
många vackra saker, Mendelssohn, Schumann
och Brahms, för att hans egen konst skall
framstå i dess klarare dager —— denna
självsäkerhet hade han sannerligen dyrt fått köpa
med tidigare förkrosselse och misströstan!
Varpå berodde dessa anfall? Med säkerhet
just därpå att han i sådana ögonblick begick
det felet att isolera sitt tonsättarskap och
jämföra det med det allra högsta inom musiken,
medan man icke har rätt att betrakta det
annat än i hans egen diktargärnings
perspektiv, och —— omvänt —— i detta fel bottnar ju
för det mesta också det förbittrade motstånd
hans musik först hade att övervinna. Vi som
genom dessa klangers intellektuella magi
känt oss fyllas av lycka och hänryckning,
och av häpnad över ett självförvärvat, oerhört
kunnande, vi ha svårt att förstå detta
motstånd och denna avsky. Oss förefalla uttryck,
som en gång begagnats om Wagners musik,
epitet som ”kall”, ”algebraisk”, ”formlös”,
fruktansvärt inadekvata och kortsynta. I våra
ögon vittna de om en tjockhudad brist på
förståelse och en oemottaglighet som är
oerhörd, och vi äro böjda att tro, att dylika
omdömen endast kunnat komma från
fullkomligt amusiska, filiströsa, guds- och
musikförgätna sfärer. Så var det emellertid icke.
Många av dem som fällde sådana omdömen,
voro inga brackor utan konstnärssjälar,
tonsättare och musikälskare, människor vilka
musikens framtid låg varmt om hjärtat, och
som med rätta gjorde anspråk på att kunna
skilja på musik och icke musik —— och dessa
funno, att detta icke var musik. Deras åsikt
led det mest fullkomliga nederlag.
Visserligen var den felaktig, men var den därför
oförlåtlig? Wagners musik är precis lika litet
musikalisk konst i egentlig mening, som dess
dramatiska underlag är litteratur. Den är
psykologi, symbolism, mystik, allt möjligt,
men icke musik i den rena, fullviktiga
mening dessa förbryllade konstdomare
använde ordet i. Texterna som den sluter sig
kring, och vilka fullborda den till drama,
äro icke litteratur, men musiken är det. På
samma gång den lik en geysir skjuter upp
ur mytens förhistoriska djup, är den ett
tankeverk av skarp intelligens och klok
beräkning, med ett ord litterärt koncipierad,
liksom dess text är musikaliskt koncipierad.
Upplöst i sina urelement måste musiken tjäna
syftet att framhäva mytiska filosofem i
högrelief. ”Kärleksdödens” rastlösa kromatik är
en litterär tanke, de sju primitiva
ackordblock, som bygga upp ”Valhall” likaså.
En berömd orkesterledare, som jusi dirigerat
”Tristan”, sade till mig på hemvägen:
—— Det är faktiskt inte musik längre.
Han sade det under intrycket av bådas vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
