Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Thomas Mann: Fragment om Richard Wagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djupa sinnesrörelse. Men vad vi i dag
uttrycka med ett beundrande ja —— hur vore
det möjligt, att det inte i början just måste
få formen av ett ursinnigt nej? Sådan musik
som Siegfrieds Rhenfärd eller veklagan över
de fallna, den renaste njutning för våra öron,
hade aldrig hörts förut, den var oerhörd,
i ordets anstötligaste mening. Detta
uppradande av symboliska motivcitat, som ligga
där som klippstycken i en strid fors av
elementär musik, kunde ju icke gärna godtas
som musik i Bachs, Mozarts och Beethovens
mening. Det var för mycket begärt, att man
redan då skulle vara färdig att kalla
”Rhen-guld”-förspelets essdurtreklang för musik.
Musik var det icke heller. Det var en akustisk
tanke: tanken på alltings början och upphov.
Det var ett egenmäktigt dilettantiskt
utnyttjande av musiken för framställandet av en
mytisk tanke. Psykoanalysen hävdar, att
kärleken består av idel perversiteter. Icke desto
mindre förblir den kärleken —— den
gudomligaste företeelse, som finns här i världen.
Sålunda kan man också säga, att Richard
Wagners geni består av idel ”dilettantismer”.
Men dilettantismer av vilket slag! Han är
en musiker av sådan art, att han tvingar även
de omusikaliska till musiken. Detta må för
konstens esoteriker och aristokrater vara ett
minus —— men om det nu skulle förhålla sig
så, att bland dessa omusikaliska skulle finnas
en människa och en konstnär av Baudelaires
rang? För Baudelaire betydde mötet med
Wagner helt enkelt detsamma som hans möte
med musiken. Han var omusikalisk, han
skrev själv till Wagner, att han inte förstod
någonting alls av musiken, och att han inte
kände till något annat än några vackra saker
av Weber och Beethoven. Och nu kommer
i stället en entusiasm, som inger honom den
ärelystna planen att göra språket till musik,
att tävla med Wagner endast och allenast
med språket som uttrycksmedel, vilket har
haft vittgående konsekvenser för den franska
lyriken. Sådana proselyter har den oegentliga
musiken, lekmannamusiken, all anledning att
vara stolt över; mången sträng musikalisk
konstnär kunde avundas den sådana adepter.
I denna exoteriska musik finns det verk av
en genialitet och skönhet, som gör att alla
sådana distinktioner bli löjliga och försvinna.
Svanmotivet i ”Lohengrin” och ”Parsifal”,
månskensnattsklangerna i slutet av andra
akten i ”Mästersångarna” och kvintetten i den
tredje akten, assdurpartiet i andra akten av
”Tristan och Isoide” och Tristans vision av
den älskade, som kommer emot honom över
havet, långfredagsmusiken i ”Parsifal” och
den väldiga förvandlingsmusiken i tredje
akten av detta verk, den härliga duetten
mellan Siegfried och Brynhilde i början av
”Götterdämmerung” med intonationen i
folkton: ”Willst du mir Minne schenken” och
den underbara ”Heil dir, Brunhild,
prangender Stern”, vissa partier i
Venusbergsbearbetningen från ”Tristan”-tiden —— allt detta är
ingivelser, som kunna komma även den
absoluta musiken att blekna av avund eller rodna
av förtjusning. Och ändå har jag valt dessa
exempel alldeles på en slump. Likaväl skulle
jag kunna anföra andra eller erinra om den
underbara konst Wagner visar prov på då
han förändrar, omtolkar och varierar ett
motiv, som redan förekommit i det tidigare
musikaliska skeendet, som till exempel i
förspelet till tredje akten av ”Mästersångarna”
med Hans Sachs’ skomakarvisa, vilken vi
redan gjort bekantskap med som ett
humoristiskt element i andra aktens
hantverkarsång, och som nu vid sin återkomst i detta
förspel förklaras till en oanad poesi. Eller
man kan tänka på den omgestaltning och
nytolkning i rytm och klang, vilket det så
kallade trosmotivet, vilket vi känna redan
från uvertyrens början, så ofta blir föremål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
