- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
14

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Thomas Mann: Fragment om Richard Wagner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


metafysiska vilja, som strävar efter
förverkligande, och för vilken individens liv
ingenting annat är än ett verktyg och ett frivilligt-
ofrivilligt offer. ”In Wahrheit, man befindet
sich elend, aber man befindet sich.” Detta är
ett utrop av desperat självförhånande i
Wagners brev. Och han undgår inte att konstruera
en kausalnexus mellan sitt lidande och sitt
konstnärskap och att uppfatta konst och
sjukdom som en och samma hemsökelse — med
det resultatet, att han försöker komma undan
och detta på ett så naivt sätt som genom en
kallvattenskur.

”För ett år sedan”, skriver han, ”befann
jag mig på en vattenkuranstalt i avsikt att bli
en fysiskt alltigenom frisk människa. Min
önskan gällde i hemlighet den hälsa, som
skulle möjliggöra för mig att alldeles bli fri
från konsten, mitt livs plågoris, det var en
sista förtvivlad kamp för lycka, verklig hög
livsglädje, sådan denna endast kan komma
den människa till del, som är — och själv
vet, att han är — frisk.”

Vilket barnsligt förvirrat och gripande
yttrande! Med kallt vatten söker han bot mot
konsten, det vill säga mot den konstitution,
som gör honom till konstnär! Hans
förhållande till konsten, till sitt öde, är så
komplicerat, att man knappast kan utreda det,
det rymmer en rad svåra motsatser, och
ibland förefaller han sitta och sprattla i den
som i ett logikens nät. ”Och något sådant
skall jag behöva ta itu med?” utropar den
fyrtiosexårige mannen efter att med djup
sinnesrörelse ha talat om ”Parsifal”-planens
andliga och symboliska innehåll. ”Och
dessutom skriva musik till? — Ånej, jag betackar
mig! Det kan den som har lust därtill göra;
jag tänker för min del akta mig!” — Man
lägge märke till tonen av feminint koketteri i
dessa ord, fulla av darrande iver att få gripa

sig an med verket, fulla av vissheten om ett
”du måste” och samtidigt av en vällustigt
vanmäktig vägran. Drömmen om att komma loss
från konsten, att få leva sitt liv i stället för
att ständigt skapa, drömmen om att bli
lycklig kommer alltid tillbaka i hans brev.
Orden ”Glück”, ”edles Glück”, ”edler
Lebensgenuß” stå alltid som ren motsats till
konstnärstillvaron, jämte den uppfattning, som i
konsten vill se ett surrogat för omedelbar
livsnjutning. Vid trettionio års ålder skriver
han till Liszt:

”För varje dag närmar jag mig alltmer
det säkra förfallet — jag lever ett
obeskrivligt värdelöst liv! Av verklig livsnjutning
känner jag ingenting; för mig är
livsnjutning, är kärlek (kursiverat av Wagner)
endast ett objekt för fantasien, ej för
erfarenheten. Därför kunde mitt liv endast bli ett
konstlat liv, och endast som ’konstnär’ kan
jag leva. Hela min ’människa’ har gått upp
i konstnären.”

Man måste erkänna, att konsten aldrig i
krassare ordalag och med mera förtvivlad
öppenhjärtighet betecknats som
berusningsmedel, haschisch, paradis artificiel. Och
ibland grips han av en sorts raseri mot denna
konstlade tillvaro, som när han på sin
fyrtioårsdag skriver till Liszt:

”Då vill jag på nytt låta döpa mig —
skulle du inte ha lust att stå fadder? Sedan
skulle vi genast bryta upp och gå ut i
världen!... Följ mig ut i världen: även om vi
skulle gå under, om vi skulle störta ned i
en avgrund och förgås!”

Man tänker ofrivilligt på Tannhäuser
fasthållande Wolfram för att dra honom med sig
in i Venusberget — ty här är faktiskt världen,
”das Leben”, i hans fantasi lika underbar
som Venusberget — liksom det en plats, där
man går under i vild lust.

Guy de Pourtalès’ biografi över Wagner, som omnämndes av André Maurois i B.L.M:s
decembernummer 1932, har nu utkommit på svenska (Gebers) och blir i nästa nummer föremål för en
utförlig recension.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0344.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free