Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Erik Asklund: Fjäril på knappnål. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
armarna omkring sig och mumlade då och då
enstaka ord:
— Inte... måste... ensa ... resan kan
han ju... du.. du... jag... inte han...
Plötsligt reste hon sig upp och skrek så det
ekade i det lilla rummet:
— En fjäril! En fjäril!
Han for förskräckt ihop. Hon lugnade sig
så småningom, yrseln drog bort, han tryckte
ner henne mot kuddarna, gick efter vatten
och fuktade hennes panna. Hon vaknade inte,
det var i stället som om hon sjönk djupare
och djupare in i sömnen, de spasmodiska
ryckningarna i ansiktet slätades ut, munnen
blev stilla, läpparna öppnade sig till en
smal springa genom vilken hennes lugna
andetag drog ut och in. Endast händerna knöt
och slöt sig och då och då for en darrning
igenom hennes tunna smala kropp. Därefter
djupa suckar. Till slut sov hon lugnt.
Hon yrade, tänkte han. Eller drömde. Han
såg på hennes kinder. De var röda, pannan
var kall och våt av svett. Han drog fram en
stol, satte sig vid sängen och tog hennes puls.
Feber...
Vilken galning han var! Locka ut henne
här där det inte fanns varken läkare eller
människor på flera kilometers omkrets. Han
knöt händerna, reste sig upp, gick sakta över
golvet fram till dörren, öppnade den och
tittade ut. Mörkret vällde in mot hans bröst
med en slags osynlig kraft som kom honom
att först dra sig in igen, men sedan, efter en
blick på henne, stiga ut och stanna ute på
gången nere vid grinden. På andra sidan
viken fanns en gård. Han urskilde otydligt
i den ljusa sommarnatten brunnssvängelns
karakteristiska silhuett över granrandens
taggiga linje. Natten var stilla, hög och ljum.
Månen spolade ett tunt ljus över jorden, som
glittrade i vikens vatten och stänkte gula
droppar mot de unga löven i de sovande
träden. En uggla for förbi med ljudlösa
vingslag, en fågel ropade inne i skogen. Det
syntes allaredan en svag ljusning vid östra
horisonten. Daggen hade fallit, han frös och
steg huttrande in i den lilla stugans värme.
Ljuslågan vajade sakta av och an, rörd av
hennes andetag. Han satte sig och lyssnade,
tog hennes puls. Den var lugn. Han kom
ihåg hennes ord: en fjäril, en fjäril. Vad
menade hon med det? En dröm kanske. Ja,
bara en dröm —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
