Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 5. Maj 1933
- Erik Asklund: Fjäril på knappnål. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så stod han åter vid vägskälet. Hon satt
på fjäderharvens rödmålade långbräde med
sänkt huvud, liten, smal och blek. Plötsligt
reste hon sig upp, gick häftigt fram till
honom, lyfte armarna. Det blänkte i hennes
ögon, hon andades häftigt.
— Du får inte vara ond på mig. Jag kunde
inte hjälpa det. Och så — så är han död!
Vad menade hon? Han stirrade häpen på
henne.
— Nej, nej, sade han, det är inte det jag
tänker på. Men att — att du måste resa nu!
— Jag måste, det vet du ju. Annars
kommer far och hämtar mig. Och det vore
just snyggt, vad?
Hon log skälmskt. Men hans ansikte var
hårt och stumt. Tystnaden från hans läppar
föll ner på hennes mun, hon drog sig undan
och gav honom frågande och skygga blickar.
Nu gör det detsamma, tänkte han, nu far
hon i alla fall.
Bussen kom. Han såg att hon var nästan
färdig att brista i gråt, men värjde sig envist
för de uppstigande smärtorna i bröstet, bet
hårt ihop tänderna, pressade fram ett adjö,
lyfte upp den lätta väskan och vinkade när
bussen for. Hon vände nästan genast bort
huvudet och snart var bussen försvunnen i
kröken mot bron nere vid sjön —
*
I fullständigt raseri vände han sig om.
Han höll käppen i handen, svängde den runt
med ett vin, slog den i diket, mot de oskyldiga
blommorna, som knäcktes och föll ner med
krossade huvun. Därefter gick han häftigt
vägen upp till stugan. Det sjöd i honom,
brände på kinderna. Han satte fötterna hårt
i gruset, sparkade på stenarna som låg i
vägen, knöt händerna, vrålade. En fjäril flög
upp framför honom, han greps av en blind,
vild instinkt, av en hjälplös lust efter hämnd,
han jagade den, över fälten, in i skogen. Den
flög längre och längre bort, han rusade efter,
i sicksack, i cirklar, ut på fälten, in i skogen,
efter vägen, förbi stugan. Den lyfte och han
slog efter den med käppen, den sänkte sig,
han stannade och väntade, pustande,
flämtande, översköljd av svett. Han smög sig efter
den, den flög ner i det varma gräset, en gul
kålfjäril, som vickade med vingarna och
kröp sakta upp efter ett strå, som böjde sig
av tyngden.
Nu!
Han kastade sig över den, vände sig
försiktigt på sidan med händerna redo. Den låg
där, en liten gul fläck, som han försiktigt
petade upp i sin varma hand. I en känsla av
barnslig triumf förde han den hem, letade
reda på en knappnål och trädde försiktigt
den krossade kroppen på den. Länge satt han
där, vid det rangliga bordet, och betraktade
de gula, brutna vingarna, de knäckta, fina
antennerna och de små dunkla ögonen. Så
reste han sig, tog fjärilen och nålen och fäste
den i tapeten rakt över sängen. Därefter lade
han sig på rygg med blicken på den smala,
mörka kroppen, på vingarna, som darrade
omärkligt för luftens rörelser kring hans
mun. Så låg han tills mörkret kom och han
inte längre kunde se det hemlighetsfulla
tecknet på sin ondska och förtvivlan, en gul,
krossad fjäril på knappnål —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0357.html
