Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Frans G. Bengtsson: Tankar om litteraturkritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herrn i nästa rum, får sägas vara utförd con
amore.” Sådant kan bli till glädje för både
författare och förläggare utan att i och för
sig behöva innebära alltför mycket.
När man nu ibland, trots allt sådant
omsorgsfullt tillmötesgående, kan se författare
fortfarande beklaga sig över kritikers oginhet,
stränghet eller förhärdade ondska, är detta en
klagan varåt knappt mycket finns att göra
under nuvarande förhållanden. Kritikerna
kunna svårligen gå längre i mild
fördragsamhet än vad de redan göra; de fall då de i
märkbar utsträckning visa sig missbelåtna äro
redan tillräckligt sällsynta för att nästan få
sensationell karaktär, och människor börja
smått känna sig förbryllade inför tanken att
en bok kan vara förtjänt av hårda ord bara
därför att den är ett pekoral. Författare med
filosofiskt temperament få därför försöka
trösta sig med den reflexionen, att sådana
små kritiska obehag, som de fortfarande
kunna råka ut för, i själva verket äro ett
intet mot vad de skulle drabbats av i en tid
med bättre upprätthållna litterära krav än
vår. Kritikerna ha i största utsträckning tagit
som sin huvudsakliga uppgift att ”förstå”
sina författare, och i åtlydnad av ett klassiskt
talesätt känna de sig moraliskt förpliktade
till den kanske något mera ansträngande
funktionen att därmed också förlåta.
Då och då blir emellertid en bok
fortfarande klandrad, det kan man inte komma
ifrån, och till förebyggande av dylikt vore
två olika utvägar teoretiskt möjliga. Den ena
vore att författarna skreve bättre böcker; men
i praktiken skulle detta, bortsett från
eventuella övriga hinder, visa sig vara en utväg
förenad med åtskilligt besvär och stor
tidsspillan, och denna möjlighet kan därför
anses såsom uteslutande teoretisk. Den andra
utvägen vore att man konsekvent utbytte
kritikern (i hävdvunnen bemärkelse) mot
fotbollsreferenten, såsom i den anförda
transatlantiska anekdoten. Denne nye recensent
skulle då inte längre vara behäftad med de
pinsamma hämningar som kunskapen om
verklig litteratur oundvikligen medför; han
skulle vara fullständigt oförhindrad att
avhjärtat berömma allt. Han skulle, såsom
anekdoten utvisar, mycket väl vara i stånd att
berömma goda ting; och enligt all logik
han med samma glöd utföra den ojämförligt
vanligare uppgiften att berömma dåliga.
Därmed vore, från en synpunkt sett, ett
slags idealtillstånd lyckligen uppnått på detta
område. En avancerad mänsklighet skulle
med lugn självkänsla kunna blicka tillbaka
på de tillryggalagda mörka skeden, då böcker
fortfarande utkommo som befunnos förtjänta
av klander; och obegränsade mängder av
författare skulle se sig i stånd att fridfullt lalla
med okonstlad tunga under intresserat
sysslande med den kvarvarande kärna av enkla
animala angelägenheter, som av deras
själsliv och perceptionsförmåga fortfarande kunde
uppfattas som realitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
