Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Fredrik Böök: Furst Blücher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FREDRIK BÖÖK
FURST BLÜCHER
TYSK- ENGELSMAN- KATOLIK
Memoirs of Prince Blücher. Edited by Evelyn
Princess Blücher and Major Desmond Chapman-Huston.
John Murray. London 1932. 351 s. Pris 15 s.
I.
Att bära titeln furst Blücher, att vara
ättling till nationalhjälten, på vars staty i
Rostock läsas de berömda goetheska raderna,
är icke uteslutande avundsvärt, och på ett
ställe i sina memoarer uttalar också Gebhard
von Blücher den meningen, att det varit
bättre, ”om vi förblivit simpla preussiska
adelsmän”. Särskilt prövande måste det
ibland ha varit för en man, som genom
valfrändskap blivit nästan lika mycket
engelsman som tysk. Furst Blücher berättar, att han
år 1891 i Sydafrika språkade med en brittisk
officer om ryktbara drabbningar, och att
denne, som icke uppfattat det tyska namnet
riktigt, frågade: ”Perhaps you can tell us
the name of the German Johnnie, who arrived
late at Waterloo?” Den gamle fältmarskalken
hade visserligen på sin tid mottagit både
hovets och folkets hyllning i London, men
engelsk och tysk hävdateckning ha som
bekant aldrig kunnat bli riktigt eniga om den
rätta fördelningen av segerpalmerna mellan
honom och Wellington.
Hans ättling lade det förvisso icke på
hjärtat, ty både småaktighet och aristokratiskt
högmod voro honom främmande, men vad
som vållade honom outsäglig smärta var
fiendskapen mellan de båda nationer, som
förbundna besegrade Napoleon vid Waterloo,
och världskriget ruinerade ohjälpligt hela
hans livs byggnad. Han var i ett lyckligt
äktenskap förenad med en engelsk dam, och
vid krigsutbrottet befann han sig i London,
där han tillbragt många av de soligaste åren
i sitt liv och där han räknade sina flesta och
bästa vänner. I augusti 1914 lämnade han
England samman med den tyska ambassaden,
och när sällskapet en regnig dag gick ombord
på ångaren i Harwich, hälsades det med full
kunglig honnör; ”mycket
sportsmannamässigt, mycket engelskt”, anmärker han. Furst
Blücher åtföljdes den gången av sin
engelskfödda hustru, som lojalt, med undergiven
stoicism, beslutat att ta sin plats vid makens
sida i det adopterade fäderneslandet. Vad
det beslutet kom att innebära för henne har
hon förträffligt skildrat i den bok, som hon
1921 gav ut under titeln ”An English Wife
in Berlin”.
Gebhard von Blücher hade redan 1889
under en björnjakt i Siebenburgen förlorat
fyra fingrar på sin vänstra hand, och år 1914
var han glad för det, ty att med vapen möta
sina engelska vänner och släktingar var för
honom en ohygglig tanke. Under kriget tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
