Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 52 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Arthur Eloesser: Tysklands nyaste litteratur. II

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

något att lova dem, och på vars framtid de
inte trodde. Dessa unga människor ha blivit
hårda, emedan tiden nödgat dem att bli män
medan de ännu voro barn.

MANFRED HAUSMANN

Den ur våra kolonier fördrivne Hans
Grimm har i en roman betecknat Tyskland
såsom ”Volk ohne Raum”. Man kunde svara
den forne afrikanden, att också det största
kolonialvälde numera inte kan uppta ett
nämnvärt tillflöde av arbetslösa. Men redan
bokens titel förskaffade den ett vidsträckt
genljud, och ett folks ”livsrum” kan man
uppfatta också i själslig bemärkelse. Efter
kriget förnam Tyskland mer än någonsin sin
bestämmelse att vara ett ”mittens” land,
inpressat mellan det dubbla trycket från öster
och väster, det land, som framför allt har
att genomlida alla den gamla världsdelen
Europas kriser på sin egen kropp. Jag börjar
därför med några böcker, vilkas framgång

redan har bestått däri, att de fört oss ut ur
denna trånga inklämdhet, att de låtit oss
andas en friare luft. Det förefaller mig
därför icke att vara en tillfällighet, att det hos
oss uppstått en slags litterär marinskola, icke
av poetiskt svärmande, utan av sakförståndiga
författare, som ha sett många människors
städer och länder och som ha låtit många
vindar blåsa sig om näsan. Heinrich Hauser
har skrivit en sympatisk liten bok, ”Die
letzten Segelschiffe”, som jag inte kan
beteckna som roman, emedan där inte utspinnes
det allra ringaste romanaktiga
händelseförlopp. Om boken har någon hjälte, så är det
skeppet självt, på vilket det när allt kommer
omkring inte går mycket annorlunda till än
på den ädle och mångbeprövade Odyssevs’.
Maskinen har här ännu inte ersatt mannen,
som ännu gäller högst med sin kraft, sin
ihärdighet och sitt dödsförakt.

Hauser uppträder som sportsman. B.
Traven, författaren till ”Das Totenschiff” tycks
vara en samhällets paria. Vi måste tro
honom, att han, som här med sarkastiskt
lugn berättar om romantiska äventyr, en gång
själv hört till dem som segla för om masten,
liksom överhuvud många förutvarande
sjömän blivit skriftställare, vilka man inte ens
kan pådyvla en litterär inspiration genom
Jack London eller Joseph Conrad.
”Dödsskeppet” påmönstras blott av matroser, vilka
på ett eller annat mer eller mindre
självförvållat sätt förlorat sina papper och därmed
också fosterlandets skydd, ty fosterlandet
består till syvende och sist, åtminstone för
de fattiga, bara av papper. I varje fall
säkerligen i dessa proletärers och desperados
ögon, vilka måste hålla till godo med all
tänkbar slags utpressning, och för vilka till
sist inget annat återstår än att fatta en slags
tillgivenhet också för denna moderna galär
av nöd, smuts och förnedring.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>