Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Recensioner - S. S—e: Om någon vill höra på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vad John Landquist kallat "det levande
förflutna", låt vara alldeles utan försök till
filosofisk fördjupning. Där finns en vacker
utredning av "Det svenska kulturlandskapet",
ett tal för svenska flaggan på Stadion,
minnesord över den 6 november, en uppsats
om "kärlek till svenska språket" med mera
— kortast sagt alla de kända motiven för
konservativ vältalighet. Fogelqvist står nu i
ett så levande förhållande till svensk historia
och klassiska svenska bildningsvärden, att
dessa uppsatser utan undantag läsas med
behållning.
Å andra sidan skall erkännas, att man
saknar någonting väsentligt i dessa
variationer av temat "det levande förflutna".
Djävulen är gammal, men han är inte bättre
för det. Med andra ord: hur väljer och sovrar
man i traditionen för att finna de bestående
värdena? Det är på denna besvärliga fråga
Fogelqvists liksom Bööks humanism blir
svarslös. Dess svaghet är, att den icke gör
klara distinktioner: den sträcker en bred
famn mot det förflutna, men tränger man en
smula innanför den frodiga retoriken, skall
man finna, att icke så mycket av det
förflutnas kärna kommit med. Böök bejakar
skenbart kristna värden, men han gör det
enbart av pietet — hans egen åskådning är,
som Landquist en gång påpekat, närmast en
naturalism med ett otvetydigt inslag av
maktkult. Fogelqvist citerar psalmer och
bibelspråk, skriver om prostar och klockare och
ger gärna sin stil ett förkunnande och
uppbyggande drag, som tydligt förråder sin
härstamning från fädernas predikstol — men
han saknar religiöst sinne och förnekar den
religiösa verkligheten. Man skulle kunna göra
många liknande iakttagelser om denna
skenbart så myndiga och präktiga, innerst så
vacklande svenska humanism. Det kan
ifrågasättas, om det inte behövs hårdare materier
och fastare smide, om man vill få bukt med
terrorister och cyniska maktdyrkare.
Fogelqvists andra tema är livstron, och det
är ett vackert tecken på hans generösa och
humana sinne, att han icke nöjer sig med att
avfärda den unga dikten med glåpord och
vitsar. Han har i stället gjort en redlig
ansträngning att förstå, för vilket man måste
vara tacksam; att den nya primitivismen
bottnar i en nödvändig reaktion mot vissa
alexandrinska tendenser i svenskt kulturliv,
torde en så mustig kulturell kraftkarl som
Fogelqvist icke vilja erkänna, ehuru han
annars inte behövde leta alltför långt
utanför sin egen närmaste omgivning för att hitta
levande belägg för satsen. Sina reservationer
mot primitivismen formulerar Fogelqvist
naturligtvis träffande och intelligent —
uppgiften tillhör heller icke de svårare.
På en enda punkt ville man bestämt
opponera sig — det gäller behandlingen av Victor
Svanbergs "Poesi och politik", den yngre
generationens otvivelaktigt mest betydande
kritiska insats. Det är besynnerligt, att denna
med klassisk klarhet och skärpa formulerade
skrift alltid skall missförstås: Svanberg har
verkligen gett något helt annat och vida
viktigare än ett försvar för satsen, att all dikt
skall vara politisk propaganda.
Fogelqvists tredje motiv är pressen, och
där står man mera tveksam. Är det
egentligen enbart bra ställt med pressens
kulturarbete? Finns det verkligen några
journalister som kunna skapa opinioner? Är det
över lag förstklassigt folk, som skriver
ekonomi och politik i våra tidningar? Hur många
tidningar ha i detta nu den rätta moraliska
auktoriteten?
Lämnom dessa frågor! Fogelqvists egen
person är tillräckligt tungt vägande för att
svaren i varje fall icke skola kunna
formuleras utan reservationer. Prästsonen, som
svärmar för Renan, rabulisten som är
storsvensk, Bachälskaren som vredgat
polemiserar mot tio Guds bud, akademikern som
föreläst i alla avkrokar av vårt land,
litteratören som älskar bunkalag och hästar —
denna virila, skenbart komplicerade men
innerst sympatiskt osammansatta krigande
humanist har en säker inteckning i svenska
folkets hjärta. Även den som med jämna
mellanrum av hans hand kan förvänta en
dundrande sittopp — i släkt med den
evangeliska bastonaden i gamla svenska
prostgårdar — måste bekänna, att han för
Fogelqvists mänskliga och litterära typ hyser
starka känslor av tacksamhet och beundran.
Fogelqvist kan bli så arg, att han slår
omkull både böcker och författare, skolsystem
och akademiska sakkunnigutlåtanden med
fem till sex spalters mustiga invektiv, men
han saknar ond vilja, han är inte lömsk och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
