Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 5. Maj 1933
- Recensioner
- Margit Abenius: Irländska köpmän och engelsk högadel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
källa med bubblande rännilar. Den vackra,
tragiska Caroline har ett ödesdigert
livshämmande inflytande på sin bror Eddy och inför
Anthony, ledaren, befinner sig den övriga
familjemassan i en ständig dallring av avund
och beundran. Centralt är detta tema i
Anthonys förhållande till Denis. Det är ett
intagande far- och sonporträtt, fullt av
nyanser. Med sin hustru är Anthony lycklig på
ett enkelt, outtalat sätt, men kärleken till
sonen, som oresonlig och stormande springer
upp vid hans första svaga pip, är oändligt
mycket subtilare, den sipprar in i hans väsens
finaste förgreningar. Förhållandet blir för
Denis till sist hämmande, en kappa som han
måste slita av sig. Vägen ut ur konflikten
skymtar dock på de sista sidorna.
Man vill gärna tro att Kate O’Brien med
sin släktkrönika har fångat något
allmängiltigt irländskt. Skogsensamhet och livliga
människoröster ger oss boken. Sedd som
enhet har familjen Considine en utpräglad
själsart: endast ytligt fernissade av
respectability har de lätt för tårar, ömhet och
scener, de pratar mycket och fantasirikt och
sveper åhörarna med sig i en dramatisk storm
där en egenartad vackerhet ofta glimmar till
som... ja, absolut som en regndroppe.
*
Alla har vi någon gång reflekterat över
den allmänna ledigheten i engelska romaner.
Mer eller mindre medvetet har vi klassificerat
den engelske feodalherren med sitt slott,
sina domäner, sina domestiker som osannolik
romanfigur, i varje fall som mindre befintlig,
sannolik och "värdefull", för att tala Fridas
språk, än den arbetstyngde och lätt grånade
svenske byråchef som brukar vara en
tacksam hjälte i våra egna tidningsnoveller. I sin
idéroman "Den originella familjen" sätter
Claude Houghton fingret på en typiskt engelsk
egenskap: varje sann engelsman skäms för
sitt arbete. Medan vi borgare genom titlar,
visitkort och yttre habitus stryker under vårt
yrke försöker engelsmannen maskera det.
Deri dråpligt skildrade läraragenten
Massingham i Houghtons bok döljer under en iskall
yta på allt sätt sin yrkesskicklighet, viftar
bort varje anspelning på arbetet som
någonting pinsamt opassande. Bokens hjälte
däremot, en hygglig och präktig ung man, är
trots säkrad ekonomi gripen av en fullkomligt
oengelsk längtan efter ett yrkesarbete. Han
kommer som lärare till familjen Petersleys
slott. Hela miljön med dess förfall, vanvård
och förvildning verkar på honom mystisk och
nästan overklig. Familjens medlemmar
förefaller ytterst originella. På de normalaste
frågor får Dexter de mest luftigt extravaganta
svar. Mystiken kring den originella familjen
skingras lock så småningom.
Handling och karaktärer i Claude
Houghtons bok har ej genomgående den substans
och fulltoniga realitet som man fordrar av
en rangroman. Men han berättar rörligt och
trevligt med en dragning åt det satiriska och
typiserande porträttet. Det viktigaste för
honom är vissa problem och symtom som han
belyser i en smidigt turnerad diskussion.
Depressionen har nästan förintat familjen
Petersley: nu är de osannolika romanfigurer,
förut var de det inte. Sir Keith har levt nära
jorden, med instinkterna, ett liv i längdsnitt
som i de gamla romanerna. Efter kriget har
detta liv blivit meningslöst. Han kan inte
klara omställningen efter modern rubrikstil.
Yrkesträning, födgeni, smarthet, nerver
inställda på ögonblickets ryck, ingenting sådant
har utbildats hos honom. (Gustaf Hellström
har uttalat andra åsikter om
anpassningsförmågan hos denna klass.) De bättre
medlemmarna av familjen Petersley reagerar inför
sitt öde med en sorts stilfull desperation, de
sämre blir egocentriskt nervösa inför
jätterubrikerna (och deras tidningar består mest
av rubriker). Vad Clive Petersley begär av
livet är detta: ett lätt jobb, att höra mycket
om sport och att absolut slippa att tänka.
Denne unge adelsman med vältrimmad
lekamen och fantastisk frihet från tankeenergi är
ganska illa ute. Lady Petersley däremot
räddar sig in i en patologisk skenvärld. Det
är bokens mest utförda porträtt, erinrande
om Amy Lowells berömda dikt: "You are
beautiful and faded like an old opera tune."
Utan att vara djupgående meddelar boken
något tidstypiskt: oro, kaos, omvärdering,
kritik av det nationella, en rad med
frågetecken.
Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0402.html
