Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - D. H. Lawrence: Mannen som älskade öar. Novell - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d. h. lawrence
sina stolar åt sidan, han satte sig på soffan
och tog ett barn i knät. Han hade ett
förunderligt sätt med barn, talade
förundrans-värt till dem och kom en att tänka på själva
Vår Frälsare, sade bondhustrun.
Han hälsades alltid med leenden och
samma särskilda hänsynsfullhet, som om
han varit en högre men samtidigt ömtåligare
varelse. De bemötte honom nästan ömsint
och nästan servilt. Men när han gått eller
när de talade om honom syntes ofta ett
listigt, gäckande smil i deras ansikten. Det
fanns ingen anledning att vara rädd för
Herrn. Bara att låta honom göra som
han ville. Endast den gamle snickaren var
stundom uppriktigt ohövlig mot honom;
därför brydde han sig inte om den gamle
mannen.
Det är tvivelaktigt om någon av dem
verkligen tyckte om honom, man gentemot man,
eller även kvinna gentemot man. Men det är
också tvivelaktigt om han verkligen tyckte
om någon av dem, som man gentemot man
eller man gentemot kvinna. Han ville se dem
lyckliga och den lilla världen fullkomlig.
Men vemhelst som önskar en fulländad värld
måste noga se till att icke ha verkliga
sympatier eller antipatier. En god vilja i största
allmänhet är allt man kan erbjuda.
Det sorgliga förhållandet är dock tyvärr
att god vilja i allmänhet alltid uppfattas som
något av en förolämpning genom sin blotta
existens; och så frambringar den ett särskilt
slags hat. Säkerligen är god vilja i allmänhet
en form av egoism, eftersom den medför
sådana resultat.
Vår öbo hade emellertid sina egna
resurser. Han tillbringade långa stunder i sitt
bibliotek, ty han höll på att sammanställa
en bok behandlande alla blommor som
omnämnts av grekiska och latinska författare.
Han var inte någon lärd klassiker. Men det
finns numera sådana utomordentliga översätt-
ningar. Och det var så underbart att samla
blomma efter blomma såsom de blommade
i den antika världen.
Det första året på ön gick. En hel del hade
blivit gjort. Nu strömmade räkningarna in
och Herrn, samvetsgrann i allt, började
granska dem. Granskningen gjorde honom
blek och andlös. Han var ingen rik man.
Han visste att han åstadkommit ett hål i sitt
kapital genom att ställa ön i ordning. När
han nu kom att se närmare efter fanns
knappast annat kvar än hål. Tusentals pund hade
ön uppslukat som ett intet.
Men säkerligen var de större
omkostnaderna förbi! Säkerligen skulle nu ön börja
underhålla sig själv, även om det inte blev
något överskott. Det kunde inte vara någon
fara. Han betalade en stor del av räkningarna
och lugnade sig. Men han hade fått en
påminnelse och nästa år, det kommande året,
måste det ekonomiseras, knappas in. Han
underrättade sitt folk därom, med enkla och
gripande ord. Och de sade:
— Vad? Ja visst! Ja visst!
Och medan vinden blåste och regnet piskade
utanför satt han i sitt bibliotek tillsammans
med inspektören vid en pipa och en bägare
öl, diskuterande lantbruksprojekt. Han höjde
sitt smala, vackra ansikte och hans blå ögon
blev drömmande. — Vad det blåser! Det
dånade som kanonskott. Han tänkte på sin ö,
skumbestänkt och otillgänglig, och han
fröjdade sig. — Nej, han fick inte förlora den.
Han återvände till lantbruksspörsmålen med
ett tillskott av genialitet och hans händer
underströk eftertryckligt medan inspektören
instämde:
— Ja, sir! Ja, sir! Ni har rätt, Herre!
Men mannen lyssnade knappast. Han tittade
på Herrns blå skjorta och egendomliga
skärröda halsduk med den brinnande röda stenen
och på manschettknapparna av emalj och
ringen med den underliga skarabéen. Den
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
