Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - D. H. Lawrence: Mannen som älskade öar. Novell - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannen som älskade öar
jordbrukande mannens bruna, granskande
ögon svepte gång på gång över Herrns
propra, ofläckade uppenbarelse med en slags
trög, beräknande undran. Men råkade han
fånga Herrns klara, hänförda blick lyste hans
ögon upp med en påpasslig hjärtlighet och
uppmärksamhet i det han böjde lätt på
huvudet.
Så beslöt de tillsammans vad för säd som
skulle sås, vilka gödningsmedel som skulle
användas på olika ställen, vilken svinras som
skulle anskaffas och vilket slag av kalkoner.
Det vill säga, inspektören höll sig utanför,
med några försiktiga instämmanden, och lät
den unge Herrn få sin vilja fram.
Herrn visste vad han talade om. Han var
skicklig i att tillägna sig det väsentliga i en
bok och förstod att tillämpa sitt vetande.
I allmänhet var hans idéer riktiga.
Inspektören förstod det också. Men hos denne
jordbrukande man fanns ingen motsvarande
entusiasm. Hans bruna ögon lyste av hjärtlig
uppmärksamhet, men hans tunna läppar
förändrade sig inte. Herrn formade sin egen
rörliga mun till pojkaktiga grimaser under
det han skickligt lade ut sina idéer för den
andre mannen, och inspektören gav honom
beundrande ögonkast, men inom sig själv var
han frånvarande, han bara betraktade Herrn
som han skulle ha betraktat ett underligt,
inburat djur, utan ali sympati, som ej
hörande dit.
Så var det överenskommet och Herrn ringde
på Elvery, hovmästaren, för att få en
sandwich. Han var belåten. Hovmästaren märkte
det och han kom tillbaka med ansjovis- och
skinksmörgåsar och en nyss öppnad flaska
vermut. Det fanns alltid en nyss öppnad
flaska av något slag.
Det var likadant med muraren. Herrn och
han diskuterade torrläggningen av ett stycke
land och mera rör inköptes, mera tegel, mer
av ett och mer av ett annat.
Slutligen blev det vackert väder; det blev
ett litet avbrott i det ansträngande arbetet på
ön. Herrn for bort på en tur i sin jakt. Det
var inte någon riktig jakt, bara en mycket
liten en. De seglade utmed fastlandets kust
och gjorde avstickare in i hamnarna. I varje
hamn uppenbarade sig en del vänner och
hovmästaren åstadkom små eleganta måltider
ombord. När Herrn var inviterad till villor
och hotell följde honom hans folk som om
han varit en prins.
Och hur dyrbart det blev! Han måste
telegrafera till sin bank efter pengar. Och så
återvände han hem igen, för att spara.
Ringblommorna flammade i det lilla kärret
där dikena grävts för torrläggning. Han
nästan ångrade sig nu när arbetet var
fullbordat. Den gula skönheten skulle aldrig lysa
där mer.
Skördetiden kom och grödan var god. Det
måste anordnas en skördefest. Den stora
ladan var nu tillbyggd och fullt i ordning.
Snickaren hade gjort långa bord. Lyktor
hängde från bjälkarna i det högvälvda taket.
Öns hela befolkning var samlad. Inspektören
var värd. Det var en livfull scen.
Mot middagens slut uppenbarade sig Herrn,
i en sammetsjacka, med sina gäster. Då reste
sig inspektören och föreslog:
— Herrns skål! Lycka och välgång för
Herrn!
Allt folket drack skålen med hänförelse
och under hurrarop. Herrn svarade med ett
litet tal: De levde på en ö i sin egen lilla
värld. Det berodde på dem alla om de skulle
kunna göra denna värld till en verkligt
lycklig och tillfredsställd värld. Var och en
måste göra sitt. Han hoppades att han själv
gjorde vad han kunde, ty hans hjärta
tillhörde hans ö och folket på den.
Hovmästaren svarade: Så länge ön hade
en sådan Herre kunde den inte annat än vara
ett litet himmelrike för alla som levde där.
2. — B. L. M. 6.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
