Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - D. H. Lawrence: Mannen som älskade öar. Novell - I - II. Den andra ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannen som älskade öar
flyttade med sin familj. Drängen med
reumatismen reste.
Och när årets räkningar kom gjorde Herrn
upp sina affärer. Trots den goda skörden var
tillgångarna obetydliga gentemot utgifterna.
Ön hade åter uppslukat icke hundratals
utan tusentals pund. Det var ofattbart. Han
vägrade att tro det. Var hade alltsammans
tagit vägen?
Herrn tillbringade dystra dagar och nätter
med att kontrollera räkenskaperna i sitt
bibliotek. När han var färdig därmed hade
han bevis för att hushållerskan, som nu var
borta, hade bedragit honom. Förmodligen
bedrog alla honom. Men han pinades av att
tänka på det och lät det vara.
Han avslutade sitt hopplösa arbete med
räkenskaperna, blek och hålögd, med ett
utseende som om någon sparkat honom i
magen. Det var beklagligt. Men pengarna
hade gått och det måste bli ett slut. Åter ett
stort hål i hans kapital. Hur kunde folk vara
så hjärtlösa?
Det kunde inte fortsätta längre, det var
uppenbart. Han skulle snart vara ruinerad.
Han måste med beklagande uppsäga
hovmästaren. Han var rädd för att konstatera
hur mycket hovmästaren bedragit honom på.
Mannen var i alla fall en sådan
utomordentlig hovmästare. Och inspektören måste ge sig
i väg. I detta fall var det utan beklagande
från Herrns sida. Förlusterna på lantbruket
hade gjort honom nästan förtvivlad.
Tredje året förgick under radikal
nedskärning av utgifterna. Ön var fortfarande mystisk
och förtrollande. Men den var också
bedräglig och grym, hemligt och obestämt
ondskefull. Trots ali dess fägring med vita blomster
och blåklockor och de ståtliga fingerhattarna
med sina rosenröda hättor var den ens
oförsonliga fiende.
Med ett fåtal tjänare, med reducerade löner
och inknappad ståt gick det tredje året till
ända. Men det var en hopplös kamp.
Lantbruket medförde alltjämt en hel del förluster.
Och ännu en gång blev det ett hål i det
återstående kapitalet. Ett nytt hål i den
obetydliga återstoden efter alla de föregående. Ön
var mystisk även i detta avseende: den tycktes
plocka själva pengarna ur ens ficka, som om
den varit en bläckfisk med osynliga armar,
stjälande från en på alla håll.
Likväl älskade Herrn fortfarande ön. Men
med en aning av hat.
Han tillbringade i alla fall första hälften
av det fjärde året på fastlandet, under
oupphörliga försök att bli fri från ön. Det var
förvånande hur svårt det var. Han hade trott
att lite var önskade sig en sådan ö; men
visst inte. Ingen ville betala något för den.
Och nu ville han bli kvitt den till varje pris,
likt en man som önskar skilsmässa.
Inte förrän mitt under det femte året överlät
han ön med betydande förlust till ett
hotellföretag som ämnade spekulera i affären. De
skulle förvandla ön till en lockande golf- och
smekmånadsplats.
Väl bekomme, ö, som inte förstod när den
hade det bra! Bli nu en golf- och
smek-månadsö!
II.
Den andra ön.
Han måste flytta. Men han ämnade inte
slå sig ner på fastlandet. Å nej! Han flyttade
till den mindre ön, vilken fortfarande
tillhörde honom. Och han tog med sig den
tillgivne gamle snickaren och hans hustru, detta
par som han aldrig brytt sig närmare om;
vidare en änka och hennes dotter som skött
hans hus sista året samt en hemlös pojke som
skulle hjälpa den gamle snickaren.
Den lilla ön var mycket liten; men den
bestod av en hög klippa i havet och var
större än den såg ut. Där fanns en obetydlig
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
