Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - D. H. Lawrence: Mannen som älskade öar. Novell - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d. h. lawrence
Inspektören och muraren instämde i detta
med värme; skepparen satt bredvid honom
själv. Sedan blev det dans och den gamle
snickaren spelade fiol.
Men trots allt var det illa ställt med
sakerna. Redan nästa morgon kom pojken
från gården och talade om att en ko ramlat
ner bland klipporna. Herrn gick dit för att
se. Han tittade över det inte särdeles höga
stupet och såg henne ligga död på en grön
fläck under en sent blommande buske. Ett
vackert, dyrbart kreatur, som redan tycktes
uppsvällt. Så idiotiskt, att ramla ner på ett
så onödigt sätt!
Det gällde att skaffa några män att dra
kon uppför branten och därefter flå henne
och begrava henne. Ingen ville äta köttet.
Hur motigt alltsammans var!
Det var symboliskt för ön. Så snart själen
höjde sig inom människan i en stund av
glädje stack en osynlig hämnande hand fram
ur tystnaden. Det fick inte finnas någon
glädje, inte heller någon fridfull ro. En man
bröt ett ben, en annan blev förlamad av
reumatisk värk. Svinen fick någon underlig
sjukdom. En storm slungade jakten mot en
klippa. Muraren hatade hovmästaren och
tillät inte sin dotter att vara anställd i huset.
I själva atmosfären fanns en stenaktig,
tung ovilja. Ön själv föreföll ondskefull. Den
kunde fortsätta att vara vresig och ond för
flera veckor i taget. Därefter kunde det
plötsligt en morgon vara vackert, intagande som
under en morgon i Paradiset, allt blomstrande
och skönt. Och alla började känna en stor
lättnad och hoppas på lycka.
Sedan, så snart Herrns sinne hade öppnat
sig som en öppen blomma, kom åter något
plågsamt slag. Någon kunde sända honom
ett anonymt brev med förbannelser över
någon annan av invånarna på ön. Någon
kunde komma och utslunga beskyllningar
mot hans tjänare.
— Somliga har fått det bra här ute med
allt de stjäl åt sig! skrek murarens dotter
till den blide hovmästaren när Herrn var
inom hörhåll. Han låtsades inte höra det.
— Min man säger att den här ön är då
verkligen som ett av Egyptens magra nöt,
den slukar en massa pengar, men den ger
aldrig något tillbaka, anförtrodde drängens
hustru en av Herrns besökande.
Folket var inte belåtet. De var inte öbor.
— Vi känner att vi inte gör rätt mot våra
barn, sade de som hade barn.
— Vi känner vi gör orätt mot oss själva,
sade de som inte hade några barn.
Och de olika familjerna började direkt
hata varandra.
Ön var likväl så ljuvlig. När syrenerna
doftade och månen glittrade över havet, då
kände även de knotande en sällsam
tillgivenhet för den. Den kom en att längta med en
häftig längtan, kanske till det förflutna, efter
att leva långt tillbaka i öns mystiska
förgångna, då blodet hade en annan rytm.
Underliga strömmar av lidelse grep en,
underliga, våldsamma lustar och föreställningar
om grymhet. Det blod, den lidelse, den lusta
som denna ö en gång känt. Obestämda
drömmar, halvdrömmar, ofullgångna önskningar.
Herrn själv började frukta sin ö en smula.
Han fick där underliga, våldsamma känslor
som han aldrig förr förnummit, lustfyllda
begär som han förr varit fri ifrån. Han visste
nu mycket väl att hans folk inte alis älskade
honom. Han visste att deras sinnen i
hemlighet stod emot honom, gäckande, hånfulla,
avundsjuka, väntande på att få honom ner.
Han blev bara misstänksam och
hemlighetsfull gentemot dem.
Men det var för mycket. När andra året
var förbi fick många flytta därifrån.
Hushållerskan gav sig i väg. Herrn klandrade
alltid egenkära kvinnor mest. Muraren sade
att han inte lät driva med sig längre och han
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
