Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - D. H. Lawrence: Mannen som älskade öar. Novell - II. Den andra ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannen som älskade öar
Alla på ön visste det. Men det frågade han
inte efter.
Så lämnade honom även det begäret och
han kände sig bara ödelagd. Han förnam att
hon åtrått honom blott med sin vilja. Nu var
han nedbruten och full av självförakt. Hans
ö var besudlad och förstörd. Han hade
förlorat sitt fäste på det sällsynta, lidelsefria
plan i tiden som han till slut uppnått, och
fallit tillbaka igen. Om det bara varit verklig,
förfinad lidelse emellan dem, en subtil
förening på det sätt som en man kan förenas
med en kvinna när de båda är trogna
lidelsens späda, sensitiva eldflamma inom sig.
Men det hade inte varit något dylikt: icke
verklig lidelse, blott något mekaniskt, en
viljeakt, som gav honom en känsla av förnedring.
Han lämnade ön, trots hennes tysta
förebråelse. Och han drog omkring på
kontinenten, fåfängt sökande en plats där han kunde
stanna. Han var utanför, han passade inte
in i världen längre.
Det kom ett brev från Flora — hennes
namn var Flora — som omtalade att hon
fruktade hon skulle få ett barn. Han satte sig
ner som skjuten och blev sittande. Men han
svarade henne: Varför frukta det? Är det
så, så är det och vi borde hellre känna oss
glada än nedslagna.
Samtidigt inträffade det att det blev en
försäljning av öar. Han fick tag i kartorna
och studerade dem. Och vid försäljningen
köpte han för en obetydlig summa en ny ö.
Det var bara en liten klippholme långt norr
ut, vid ögruppens yttersta gräns. Den var låg,
reste sig låg ur den väldiga oceanen. Där
fanns inte ett hus, inte ens ett träd. Blott ett
stycke gräsmark, en regnvattenspöl, lite starr,
klippor och sjöfåglar. Ingenting annat. Under
den gråtande våta västerhimlen.
Han gjorde en tur för att bese sin nya
egendom. Under flera dagar kunde han inte
stiga i land där på grund av sjögången.
Sedan landade han i en ljus havsdimma och
såg ön i dunkel, låg, sträckande sig till synes
långt bort. Men det var en synvilla. Han
vandrade över det våta, mjuka gräset och
mörkgrå får rusade undan för honom,
spök-lika, hest bräkande. Och han kom till den
mörka pölen, där starren växte. Sedan vidare
in i tjockan, till det gråa havet som gurglade
ödsligt bland klipporna?
Detta var verkligen en ö.
Så återvände han hem till Flora. Hon såg
på honom med skuldmedveten ängslan men
också med en triumferande glans i sina
osäkra ögon. Och han var åter vänlig, han
tröstade henne, han till och med begärde
henne igen, med detta underliga begär som
närmast var likt tandvärk. Så tog han henne
med till fastlandet och de gifte sig, eftersom
hon skulle få barn.
De återvände till ön. Hon serverade
alltjämt hans måltider och åt tillsammans med
honom. Han ville ha det så. Modern föredrog
att stanna i köket. Och Flora sov i husets
gästrum, som fru i huset.
Hans begär, av vad slag det sen var, dog
inom honom med motbjudande slutgiltighet.
Det skulle ännu dröja månader innan barnet
kom. Ön var motbjudande för honom,
tarvlig, en utkant. Själv hade han förlorat ali
förfining. Veckorna gick som i ett slags
fängelse, i förnedring. Han härdade dock ut
tills barnet var fött. Men han funderade på
att ge sig i väg. Flora visste det inte.
En sköterska kom och åt med dem vid
bordet. Doktorn kom emellanåt och när sjön
var svår fick han stanna över. Han muntrade
upp sig med sin visky.
De kunde ha varit ett ungt par i Gölders
Green.
En dotter föddes till slut. Fadern såg på
barnet och kände sig beklämd, han kunde
knappast stå ut med det. Kvarnstenen var
bunden kring hans hals. Men han försökte
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
