Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - D. H. Lawrence: Mannen som älskade öar. Novell - II. Den andra ön - III. Den tredje ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d. h. lawrence
att inte visa vad han kände. Och Flora visste
ingenting. Hon log alltjämt med en halvt
idiotisk triumf i sin glädje, när hon började
bli stark igen. Sedan började hon åter se på
honom med samma hungrande, uppfordrande,
på något sätt oblyga ögon. Hon tillbad ju
honom så.
Det kunde han inte stå ut med. Han sade
henne att han måste resa bort för en tid. Hon
grät, men hon trodde att hon fångat honom.
Han underrättade henne om att han överfört
sin värdefullaste egendom till henne och skrev
upp för henne hur stor inkomst den skulle
ge. Hon hörde knappast på, bara såg på
honom med sina tunga, dyrkande, oblyga
ögon. Han gav henne en bankbok, med hennes
konto ordentligt bokfört. Det intresserade
henne. Och han sade henne att om hon blev
trött på ön kunde hon bosätta sig var hon
ville.
Hon följde honom med sina sugande,
bedjande bruna ögon när han for, och han såg
henne aldrig gråta.
Han reste rakt norr ut, för att ställa i
ordning sin tredje ö.
III.
Den tredfe ön.
Den tredje ön var snart färdig att bosätta
sig på. Med cement och sten från stranden
uppförde två män en hydda och försåg den
med tak av korrugerad plåt. En båt förde
dit en säng och ett bord, tre stolar, ett
rymligt skåp och några få böcker. Han stuvade
in ett förråd av kol, paraffin och matvaror
—- han behövde inte mycket.
Huset stod nära den låga, steniga stranden
där han landat, och där drog han upp sin
lilla båt. En solig augustidag seglade männen
sin väg och lämnade honom ensam. Havet
var lugnt och blekt blått. Vid horisonten såg
han den lilla postbåten långsamt försvinna
norr över. Den anlöpte de andra öarna två
gånger i veckan. Han kunde ro ut till den
om han behövde det, då vädret var lugnt,
och han kunde signalera till den från en
flaggstång bakom sin hydda.
Ett halvt dussin får fanns ännu kvar på ön,
som sällskap; och han hade en katt som strök
sig uppåt hans ben. Så länge de ljuvliga,
soliga nordiska höstdagarna varade vandrade
han omkring bland klipporna och över de
mjuka gräsmarkerna på sin lilla domän och
kom alltid ner till det böljande, rastlösa
havet. Han såg på varje blad — kanske var
det olika alla andra — och han betraktade
det hopslingrade havsgräsets oupphörliga
utbredningar och sammandragningar. Han hade
inte ett träd, inte ens en smula ljung att
sköta om. Bara gräset och de magra örterna
och starren vid pölen och sjögräset vid
oceanen. Han var glad. Han önskade icke träd
eller buskar. De stod upprätt som människor,
alltför utmanande. Den nakna, låga ön i det
blekblå havet var allt han önskade.
Han arbetade inte mer på sin bok.
Intresset var förbi. Han tyckte om att sitta på
sin ös låga sluttningar och se ut över havet;
intet annat än det bleka, stilla havet. Och
att känna sitt sinne bli mjukt och dunkelt som
den disiga oceanen. Stundom kunde han
skymta skuggan av land i norr, likt en
hägring. Det var en stor ö där borta. Men helt
utan substans.
Han blev snart nära nog uppskrämd när
han upptäckte ångaren vid horisonten helt
nära och hans hjärta sammandrogs av ängslan
för att den skulle komma dit och störa
honom. Oroligt följde han den med blicken
och inte förrän den var utom synhåll kände
han sig lugn, blev sig själv igen. Den
spänning, vilken väntandet på främmande besök
medförde, var plågsam. Han ville inte få
besök av någon. Han ville inte höra
människoröster. Han blev förskräckt över ljudet
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
