Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Artur Lundkvist: Tropikfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
TROPIKFÄRD
I Durban gick jag ombord på en svensk
lastbåt för att följa med runt Afrikakusten,
Det var en smäcker, motordriven
femtusen-tonnare, som just fått en majslast insprutad
i skrovet och var alldeles vit av damm.
Vi går ut under en grönaktig kvällshimmel,
det blåser kyligt från söder och båten rullar
enformigt. En förnimmelse av böljornas
hänsynslösa, vräkande tyngd, av frän saltlukt,
ärgig ventilmässing och vattengurgel i
klo-setten tränger sig på en. Kojen går som en
vagga och kläderna vajar fram och åter på
väggen. Man sjunker in i rytmen, sover,
drömmer fylligt och fantastiskt.
Jag vaknar mitt i natten; medvetandet
infinner sig snabbt som en framtonande bild
på en biografduk. Det är något som fattas,
något som är fel. Det är tyst, så tyst att
jag hör vågorna vräka upp mot båtsidan
— motorn har stannat. Det är tystnaden som
väckt mig. Om nu motorn vägrar att arbeta
och fartyget driver in mot kusten i stormen?
Men det är bara en utbränd ventil — om en
stund hörs den komprimerade luften fräsa,
båten skakar till och motorn startar.
Dagarna kommer höga och klara, med
något nordiskt över sig — Sydafrikas tidiga
höst. Bort mot horisonterna lyser vågbrotten
som fläckar av snö; böljorna skiftar från
blekgrönt och skärblått till mörk marin.
Vinden blåser bastubedovt i luftrören, som
står där med blåa gap och fångar svalka åt
dem som arbetar under däck. Över aktern
hänger måsarna som på trådar och spanar
omkring med kvicka huvudvridningar, lika
vaksamma från morgon till kväll.
Lastbåtens vanliga monotona vardagsliv
fortskrider. Glasen klingar från bryggan,
vakterna avlöser varandra och maskinen
dunkar outtröttligt. Kaptenen kommer ut och
tittar ett slag, så går han in till sig igen —
en gammal havets enstöring som upphört att
längta till land eller bry sig om människor.
Kocken visslar vid spisen, i vilken
oljeeldarna dånar. Folket akter ut tvättar kläder
och hänger upp dem till tork; andra skrapar
rost från däcket och börjar måla det i
klar-rött, med en smörja som stinker av fiskolja.
En klistrig smörja som fastnar under skorna
och förbannas av alla ombord — man talar
om att få in en bestämmelse i avtalen om
bättre färg för däcken.
Vi går runt Kap i en liten vacker solstorm.
Gråa valfångare kommer från Ishavet och
många båtar möter vi på väg runt Sydafrika.
Här är inte havets vanliga enformiga tomhet
— man får ett intryck av kommunikationsled,
en förnimmelse av civilisationens
energiutveckling. Långa röksvansar i rymden som från
fabriker vid horisonten! Torkande blåbyxor
som fladdrar muntert i vinden från Kap!
Andre maskinisten från Second Long Street
i Göteborg — enligt egen presentation —
sätter sig på däcksluckan för att röka en
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
