Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Artur Lundkvist: Tropikfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tropikfärd
dalar och gräsbevuxna höjder, många floder
och sjöar, givande fiske och ett händigt folk
med en smula vitt blod i.
Staden går ner till vattnet med en rad
solida stenhus och unkna murar överdragna
med slemmiga sniglar och fuktsvamp. Man
stiger ur roddbåtarna på hala stentrappor,
man halkar och får stöd av en utsträckt svart
hand; man befinner sig bland unga män som
vill föra en till bordeller och barer. Det är
en koncentrerad, intensiv negerstad,
myllrande som en myrstack i solskenet. Ingen
trafik på gatorna, bara vandrande människor,
en outsinlig ström av svarta stadsbor:
väl-pressade linnekostymer, sidenparasoller och
parfymdoft sida vid sida med smutsiga
trasor och vanskötta sår. Men alla synes lika
sorglösa, levande helt i nuet.
Ett mjukt sorl — en stämning av tidlöshet.
Öppna butiker och verkstäder, öppna
fönster och balkongdörrar. Där sitter
guldsmeder, skomakare, skräddare, likkistsnickare;
där håller kvinnorna på med hembestyren.
Där står en ung man och sätter en artikel för
tidningen "Star" i ett litet tryckeri. Där
innanför den fladdrande gardinstumpen ligger
en ung kvinna och sover med kinden mot sin
mörka arm. Där står två kvinnor i ett prång
och krossar majs med långa störar och deras
tomma bröst klatschar i takt. Ett öppet, glatt
gemensamhetsliv, där ingen skäms för sin
mänsklighet.
Men det verkar en smula paradoxalt med
alla kyrkorna som ligger infällda i
husraderna överallt — en massa präktiga
stenkyrkor med målade fönsterrutor. Vem lyssnar
till syndabekännelsen och betalar kollekt i
alla dessa kyrkor?
Vid middagstid översvämmas gatan av
halvvuxna infödda skolflickor i gröna uni-
former. Generationen som kommer. De går
och trycker de nötta läroböckerna mot sina
svällande bröst.
Jag stiger in på en restaurang där en vit
man står fet innanför disken och rullar sina
tunga ögon åt olika håll. En äldre, svart
herre petar sina bländvita tänder efter
måltiden och kliver sedan fram till disken, där
den vite mannen börjar skaka en cocktail åt
honom. En flicka kommer glidande in med
en levande tupp på armen;
restaurangmannen känner på den, frågar om priset och
avfärdar henne med en handrörelse. Två unga
negrer träder fram och breder ut ett vackert
leopardskinn, det blir en mängd prat hit och
dit, men så tar den fete mannen fram en
oemotståndlig dyrgrip: två hundar av gips,
en vit och en svart — en reklamsak för
viskymärket Black and White. Ynglingarna
avstår sitt leopardskinn och avlägsnar sig
med gipshundarna under armen. Mannen
visslar litet, står där fet innanför disken.
Ack, leopardskinn för gipshundar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
