Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 6. Juni-augusti 1933
- Per Lindberg: Strindberg och Shakespeare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strindberg och shakespeare
med trummor och trumpeter. Någon har sagt
att det verkar som naturen själv, och jag
skriver under."
Ja, det hade varit givande med en analys
både av det främmande, som Strindberg säger
sig icke kunna förklara, och av tekniken, som
inte syns men som verkar som naturen själv.
Det hade varit givande att ställa Strindberg
och hans teknik mot en sådan bakgrund.
*
Strindberg reagerade givetvis olika inför
Shakespeare vid skilda perioder i sitt liv.
Vad var det hos Shakespeare som
intresserade den unge Strindberg?
"Ihr naht Euch wieder, schwankende
Gestalten" –-Först i raden Hamlet.
"Här kommer den bleke ynglingen i sin
sorgdräkt och sätter sig upp mot sin styvfar.
’Ha! Han har styvfar! Det är åtminstone lika
djävulskt som att ha styvmor’, tänker Johan.
’Han är min man.’"
Vid något äldre år frågar Strindberg:
"Vem är Hamlet? Det är mänskligheten,
när den från barndomen träder ut i livet och
finner allt vara på ett helt annat sätt än man
tänkt sig."
Det ljuder verkligen anmärkningsvärt
många "Hamlet"-tonfall genom Strindbergs
hela produktion. Observera bland annat att
Strindberg gärna anlägger sina dramatiska
självporträtt som män vilka tveka att slå till
och som därför måste manas till kamp av
andra. Skall sådana tvekande figurer
verkligen vara självporträtt av August
Strindberg? Eller äro de reflexer av "Hamlet"?
Eller är det helt enkelt dramatisk teori, för
att i enlighet med den hegelianska
drama-turgien visa hur motvilligt hjälten pådrager
sig den tragiska skulden att "gå för långt"?
Kanske både det ena och det andra och det
tredje.
Efter Hamlet komma de romerska heroerna
in i Strindbergs liv — Julius Caesar, eller
rättare Brutus, Cassius, Antonius, och med
dem frågan om individens och massans
relation till varann.
De följas ganska snart av två egendomliga
gestalter, som Strindberg knappast skulle ha
fäst sig vid på egen hand, men som
presenterades för honom på det mest förföriska sätt
av Georg Brandes — herrarna Falstaff och
Hotspur. Och Strindberg skriver en
seminarieuppsats om realism kontra idealism, och tar
itu med "Mäster Olof".
Det blir visserligen icke mycket av vare sig
Falstaff eller Hotspur i "Mäster Olof" —
bara lite grand bland det lägre folket. Mer
då av Hamlet. Men ännu mer av Shakespeares
kompositionsteknik med framrullande
händelseförlopp på två parallella linjer och stora
slag efter välförrättad uppmarsch. Men mest
blir det i varje fall ett genis islossning, och
det så att de’t knakar i alla fogar. Detta har
den engelska damen en känsla av, fast hon
inte finner några ord därför. För versdramat
om Mäster Olof har hon icke lika fint öra.
Men så har hon heller ingen anledning att
fästa sig vid att inom versdramats klassiska
form gömmer sig både religiös provokation
och naturalistisk determinism. Hon har ingen
anledning att lyssna till hur både lyriken
och humaniteten i detta stycke växer
parallellt med misstro och bitterhet — något helt
enastående inom Strindbergs tidigare
produktion.
Däremot påpekar författarinnan hur
Strindberg under sin så kallade naturalistiska
period, från "Fröken Julie" fram mot
"Inferno", kommer allt längre bort ifrån
Shakespeare. Visserligen har Martin Lamm
med allt skäl framhållit likheten mellan
"Fadern" och "Othello". Men det är lika
mycket en personlig likhet som ett litterärt
minne. Strindberg upplever själv den
misstänksamhet, som Shakespeare en gång hade
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0453.html
