Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 6. Juni-augusti 1933
- Per Lindberg: Strindberg och Shakespeare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
per lindberg
skildrat i sin tragedi. Dikten får sin
motsvarighet i livet.
*
Kommer så det moment då Strindberg
börjar planera en stor nationell cykel av
historiska skådespel, från Erik den helige till
Gustav IV Adolf, en cykel upplöst i trilogier
eller smärre enheter, med kungarna som
huvudfigurer och hela nationen som
bakgrund.
Det är då han tar upp Shakespeare på nytt,
till ett grundligare studium än förr.
Och här ligger alltså den springande
punkten i miss Bulmans egentliga tema: hur
stodo de bägge dramatikerna till sitt problem
att sceniskt gestalta historiska förlopp?
Författarinnan påpekar en viss likhet i
huvudsynpunkten:
"Strindberg hade förmågan att betrakta
historien med en naiv, överblickande,
halv-religiös syn, ungefär som Shakespeare och
grekerna — en förutsättning för ali historisk
dramatik."
"Historien är Försynens egen komposition,
och Shakespeare är providentialist som
antikens tragöder voro", säger Strindberg själv.
I varje fall tedde sig världsdramat för dem
bägge så: de historiska förloppen rulla fram
över en resonansbotten av mänskliga lidelser.
Försynen eller ödet eller vad man nu vill
kalla det skickar händelsernas härmassor ut
över världen och människor trampas ned av
dem.
Men det är dock en himmelsvid skillnad
mellan Strindbergs och Shakespeares
umgänge med Försynen. Och den olikheten
analyserar författarinnan ej.
Strindberg hade upplevat arvsynden.
Nemesis hade blivit en följeslagare i hans eget
liv och han kunde inte hålla känslan av
vedergällning på avstånd från sig. Och så
börjar han se hela världshistorien som ett
Nemesis’ slagfält — "hut går hem" som
det hette på hans eget språk. "Ljuva synder
skola bittert gäldas" — och mindre ljuva
med för resten. Den breda strömmen av blod
efter människornas mordgärningar flyter fram
förbi hans fötter och han söker följa den
genom århundraden.
Detta är Strindbergs grundtanke. Och den
är hans, men inte Shakespeares. Den medför
att han måste våldföra sig på både ämne,
händelser och människor. Men den medför
också, att han behandlar en del för honom
själv främmande gestalter med en oväntad
mjukhet: han låter dem framtona som
försynens redskap och offer.
Strindbergs intresse för sitt stoff är ju
alltid i första hand egocentriskt. Kan han få
plats med något av sitt eget livs innehåll i
stoffet? Det ger hans dialog dess
spänstighet, dess impressionism och dess rent
personliga klang. Men när sen gestalterna börja
stiga fram ur händelserna och leva inför hans
ögon, så kan det hända, att han blir mer
intresserad av dem än av sig själv. Och det
blir han, när han ser Nemesis ta hand om
dem. Det är när de två intressena förenas,
som han når högst. Så i "Folkungasagan",
så i "Gustaf Vasa".
Så länge han lever kvar i "Inferno"-krisens
medeltfda livsuppfattning, så länge har han
också en fenomenal frodighet: "Damaskus"
I och II, "Advent", "Brott och brott" i hastig
följd; och strax därefter, på ett halvår, dels
de två oförlikneliga mästerverken
"Folkungasagan" och "Gustaf Vasa", dels "Erik XIV";
och strax därefter "Gustaf Adolf". En
ofattbar produktivitet! Han ser den svenska
historien som en dramatisk syn. Han kommer
också i ögonblicklig kontakt med de gestalter
han kallar på — sådana han nu vill ha dem.
Men så snart "Inferno"-krisen släpper, så
slappas också Strindbergs gigantiska grepp
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0454.html
