Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Per Lindberg: Strindberg och Shakespeare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strindberg och shakespeare
om Sveriges historia, och hans
historiedramatik blir då successivt mera en reflexrörelse
av hans skaparkraft än ett barn därav.
Shakespeares utgångspunkt är en helt
annan. Visst kan också han i historiens
händelseförlopp se spår av en personlig
gudom. Men hos honom medför den naiva
— eller skola vi säga harmoniska — synen
på historien en symfonisk balans i
skildringen av livsöden och karaktärer samt en
dekorativ avrundning i komposition och
detaljer. Det är samma skillnad som mellan
ett ornament på ett vikingasmycke och en
målning av Veronese. Hos Strindberg den
nordiska fattigdomens ihärdiga kraft, hos
Shakespeare bara växandets ymnighet.
Och främst: Shakespeare skriver för att
utöva sitt yrke. Han ar allmänt faktotum
åt en teater med stor personal, som absolut
behöver pjäser för att kunna leva. Han
utövar sitt saliga yrke att rita porträtt i
dramatiska jättesymfonier till folkets jubel. Med
andra ord: hos Shakespeare är teatern det
primära. Hos Strindberg metafysiken och
domen. Men så hade Strindberg heller ingen
teater, vars hunger han måste mätta, ingen
teater, som brydde sig om att vara hungrig.
Sveriges nationalteater har en ständig hunger
endast efter subventioner, icke efter svensk
dramatik.
Det som Strindberg känner som något
främmande hos Shakespeare, kanske är det
just detta: det sorglösa, det objektiva i hans
produktion — kultursammanhanget, det
självfallna och det nödvändiga.
Också kompositionen är mycket olika.
Shakespeares komposition är alltid en
flytande berättelse, som löper genom hela
scenföljden utan ridåklipp. Det bidrar i varje fall
till det intryck, som Strindberg stod frågande
inför, det där mystiska intrycket av —
naturen själv. Shakespeares teater hade ju ingen
ridå. Alla scener hängde ihop. Strindberg
gör däremot varje scen för sig, med nya
dekorationer och nya grupperingar mellan
varje ridåklipp. Det ger givetvis en helt
annan, mera kantig rytm åt dramat.
Men trots olikhet i världsuppfattning och
teknik lärde sig Strindberg åtskilligt av
Shakespeares historiedramatik: frimodigheten
att behandla historiens förgångna händelser
som om de voro aktuella; att låta historiens
personager tala vanligt vardagsspråk; att
växla mellan folkscener och huvudscener;
polyfonien: "att göra dramat till en symfoni,
polyfont genomförd med självständiga motiv
som flätas vackert samman", som Strindberg
skriver om Hamlet. Men först och främst:
händelseanhopningen, den dramatiska rörligheten.
Ett kapitel, där det är svårt att få några
kortfattade men ändå giltiga formuleringar,
utgör frågan om Shakespeares och
Strindbergs olika tillvägagångssätt vid
karaktärsteckningen. I Strindbergs ständiga behov att
se sina figurer från olika sidor — att låta
dem skifta anletsdrag — finner miss Bulman
det mest typiska Shakespearedraget i hela
hans historiedramatik. Men samtidigt
erkänner hon, att detta lika mycket är i
överensstämmelse med Strindbergs egen teknik från
hans naturalistiska dramer. Och så jämför
hon konung Erik inte bara med prins Hamlet,
utan också med —• fröken Julie. Och det låter
ju säga sig. Ty varje människa skiftar
anletsdrag. Ett ansikte är sig icke alltid likt.
Emellertid finns det i detta för Shakespeare
och Strindberg gemensamma behov att se
historiens figurer som allsidigt levande
människor, med dagrar och skuggor, ett speciellt
drag att ta fasta på, en olikhet:
"Shakespeares sätt att i dramat ’Julius
Caesar’ skildra historiska personer, även
hjältar, at home, intimt, blev bestämmande
mönster för mitt historiska drama ’Mäster
Olof’ och med vissa reservationer även för
de följande efter 1899."
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
