Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Ivar Harrie: Lysistrates skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ly si st rat e s skald
Nu tittar Ni knappt åt den gamle ens, när
han stapplar förbi Er på gatan
med fallande tunga och grumlig blick —
musikanten är kommen på dekis,
hans lyra är sprucken, strängarna ge ingen
ton åt hans darrhänta anslag,
och segerkransen är vissen och död, och
han själv försupen, förfallen.
Ack, om allt ginge rätt till, sutte han här
som hedersgäst hos Dionysos,
sen han först fått riktigt släcka sin törst
på Athenas krog, Prytaneion!
Och Krates sen — nog fick han veta av
Era kräsna och bortskämda nycker,
fast han visste att spara och bjöd Er blott
till en lätt, stimulerande frukost,
elegant, lite torr, men hans krydda var
god: den hette Behaget och Måttan.
Ja, han klarade sig till slutet, men ej ens
han gick alldeles oskadd!
Ni begriper att föregångarnas lott kan ha
gjort författaren tveksam.
Som försiktig kapten tar han inte befäl,
förrän riktigt han känner sin skuta,
och sikten är god, och farleden klar —
först då hissar jag mina segel!
Denna deklaration är självmedveten på
gränsen till fräckhet. Översikten över
föregångarnas öde är tillfälligtvis det äldsta stycke
teaterkritik som överhuvud finnes bevarat.
Genren har förblivit sig tämligen lik, och
ävenså den kollegiala andan komediförfattare
emellan — bäggedera är sådant som ligger
i tingens eviga natur. Att Aristophanes är så
säker på sin egen skutas goda utsikter, är
emellertid desto märkligare, som han
samtidigt alldeles oförvillat påpekar hur
lustspelets berömmelse är knuten vid ögonblicket,
lätt fördunstad som bornyren i glaset och
ännu svårare att vispa upp igen. Och det
allra märkligaste är, att den tjuguårige
poeten hade rätt i sitt självförtroende. Han
överlevde — bokstavligen, under sitt jordeliv
-— sin egen konstart. Den som kom att
bestämma dramatikens vidare utveckling var
inte han utan hans motsats Menander, som
transponerade euripideiska uppslag över i
vardaglig och borgerlig samtidsmiljö:
Habroto-nons skapare har öppnat en oöverskådlig väg
fram genom teaterhistorien, där Lysistrates
skald faktiskt betecknar en återvändsgränd.
Men det skulle aldrig gå för sig att
återuppliva Menander på en modern scen, även om
hans pjäser funnes bättre i behåll: hur genial
han än var, har han blivit överflödiggjord av
de efterkommande inom hans egen tradition;
han är ett stycke intressant litteraturhistoria.
Det är däremot inte Aristophanes. Den
dionysiske karnevalsdiktaren kan när som
helst och var som helst fås att tala till allt
folket — och få allt folket spontant och naivt
med i sin lössläppta lek och sitt höga patos.
Senast för knappt en månad sen visade sig
unga svenska studentskådespelare i stånd att
ge livslevande gestalt åt hans största och
svåraste drama. Detta kan påpekas utan
otillständighet, även om man i
mellanhandsställning hjälpt till med att förmedla åt regissör
och kompositör och aktörer — de riktiga
åter-skaparna alltså — ett textunderlag som var
avsett att likna den riktiga Lysistrate av den
riktige Aristophanes, han som trots ett ofta
upprepat bon mot inte alis var någon
revyförfattare, utan något mycket uppsluppnare
och vildare och folkligare och farligare. Hans
komik är frigjord från de växlande
tidskostymernas tillfälligheter, därför att den inte alis
är förfinad, utan handgripligt tar fasta på
människolivets elementära löjlighet; hati
väjer aldrig för de direkta och brutala
medlen att ta fram det stora skrattet som
förenar och befriar människorna — och kommer
dem att tappa de stelnade maskerna och
släppa vapnen som de höllo i beredskap mot
bänkgrannen. Därigenom får han en plats vid
4. — B. L. M. 6.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
