Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Ivar Harrie: Lysistrates skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ivar harrie
sidan av de äkta komiska snillena —
Shakespeare, Moliére, Holberg. Det är bara djupt
litteraturfördärvade personer som skäms för
att skratta åt lavemangsprutan i Le Malade
Imaginaire och Kinesiasscenen i Lysistrate.
Och deras rynkning på näsan märker ingen
i åskan av skratt som samlar det enkla folket
i salongen och på rad och galleri.
Emellertid — för den allra närmaste
framtiden visade sig Aristophanes icke så alldeles
sannspådd i sitt självförtroende. Det är ofta
berättat, vad som blev den omedelbara verkan
av intermezzot i Riddarna. Den gamle
Kra-tinos tog sig samman en sista gång för att
visa att han ändå inte bara var en atensk
Wennerbom. Och vid nästa Dionysosfest
erövrade han en alldeles ny och frisk
segerkrans med en munter självrannsakan om sina
mellanhavanden med Flaskan. Av denna pjäs
finnas, dystert nog, endast brottstycken kvar
—- av ämnet att döma måste den ha brutit
den gammalattiska komediens begränsningar
mycket radikalare än Aristophanes någonsin
gjorde. Nu kan det endast konstateras, att
Aristophanes samtidigt gjorde ett
dunderfiasko. Det gick honom mycket djupt till
sinnes, ty den pjäs som han tävlade med den
gången, var enligt hans egen fasta övertygelse
det bästa han dittills åstadkommit. Den hette
Molnen; och den är efter tvåtusen år
fortfarande hans sorgebarn och hans
berömmelses värsta stötesten. Det finns endast två
gestalter i världshistorien, som det för nutida
västerländska känslosätt är absolut hädiskt
att göra till åtlöje; den ene är Sokrates från
Aten. Och det är sannerligen icke underligt,
om Molnen av en enstämmig tradition har
uppfattats som ett hejdlöst och skamlöst
angrepp mot Sokrates. Där uppträder under
Sokrates’ namn för första gången i
litteraturen den våldsamt karikerade typen av den
världsfrämmande professorn: bleksiktig och
snuskig, ynklig och tafatt har han stängt sig
inne med sina lärjungar i en kvav
"Spekulationsanstalt", där det riktiga, verksamma livet
är omsorgsfullt utelåst för att främja
koncentrationen kring pedantiska hårklyverier och
snurrig förvetenhet på ovidkommande ting. Ä
andra sidan är denna fula figur en
gudlöshetsprofet, som vill avskaffa Zeus och sätta
Molnen och Virveln i stället; och folk vänder sig
till honom för att lära sig konsten att göra svart
till vitt och resonera bort alla familjeband
och alla rättsliga och moraliska förpliktelser.
Det motsägelsefulla i bilden behöver man
inte fästa sig vid: en enklare revyfäsör i vår
tids Sverige skulle ta till exakt samma motiv
för att göra en populär och lätt igenkänd
vrångbild av professor Hägerström. Det är
värre att karikatyren helt enkelt inte tycks
stämma: den aristophaniske Sokrates är för
oss oigenkännlig. Han är allt det som den
platonske Sokrates avskyr och förföljer —
och den xenophontiske Sokrates också för
resten, på sitt enklare maner. För onyttig
forskning hade han ingen förståelse: han
ville verka ute i livet, bland människorna på
gatorna och torgen; och när hans frågvishet
upplöste vaneföreställningarna, skedde det
bara för att på den vägen tränga fram till
normer som inte kunde ifrågasättas, till det
slags vett som garanterar dygd. Till
yttermera visso står det i Apologien, att Sokrates
själv inför rätta utpekade Aristophanes som
representanten för de dummaste och
farligaste fördomarna mot hans person och
verk, de som inte kunde bekämpas, därför att
de gledo ur ens grepp som skugga och dunst.
Det är inte lätt att frikänna den store komöden
från det gemena tricket att mot bättre vetande
slå samman Sokrates med hans förklarade
fiender, de pretentiösa populärföreläsarna och
de paradoxj äktande moralrevolutionärerna.
Och som förklaring till attacken har opinio
vulgata, inberäknat den som skriver detta,
hittills velat hävda, att Aristophanes överhuvud
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
