Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Ivar Harrie: Lysistrates skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ivar harrie
jobbarna, krigshetsarna. Han blir absolut
otvetydig, när de komma på tal; han nekar
sig ingenting i fråga om allsidig och rättfram
ärekränkning. Och Murray kan inte finna, att
han någonsin slår an den tonen gentemot
Euripides eller Sokrates. De förolämpande
skvallerhistorierna om Euripides’ härstamning
och privatliv måste stamma från andra källor
än Aristophanes. I Thesmophoriefesten, den
komedi där Euripides behärskar scenen,
framställes han, enligt Murrays referat, som en
trofast och handlingskraftig karaktär, som icke
sparar någon möda eller skicklighet för att
rädda sin vän ur den upprörda
kvinnoförsamlingens klor. Detta visar nu närmast, att själve
Gilbert Murray blir enögd, när advokativern
får grepp om honom: i själva verket får
Euripides runtom i komedierna både sin salig
mammas kålhuvuden i ansiktet och åtskilligt
annat som har misstänkt tycke av ruttna
tomater. Vad som däremot är sant, är att
T hesmophorie festen faktiskt blir till ett slags
hyllning åt Euripides’ dramatiska konst:
uppslaget är ju, att Atens kvinnor känna sig
avslöjade in i sitt innersta av de psykologiska
analyserna i hans kvinnodramer och därför
i hemlig konselj besluta att göra sig av med
den farlige sanningssägaren. Sen är lustspelet
så gott som genomgående uppbyggt av
Euri-pidesparodier. Men -»- också däri har Murray
rätt — man behöver inte förakta det man
parodierar. En god patriot och rojalist kan
i spexhumör travestera både Kungssången
och Du gamla, du fria; det är ingen
missaktning mot Viktor Rydberg att använda
verser ur Dexippos i skämtsamt sammanhang.
Aristophanes återkommer ideligen, genom
hela sin alstring, till att parodiera Euripides.
Det bevisar framför allt, att han var tvungen
till det — med andra ord, att han var besatt
av Euripides’ poesi, att euripideiska rytmer
och fraser ständigt ringde i hans öron. Ty
poesi som man alldeles inte behärskar och
förstår — som är en absolut främmande och
vidrig — kan man inte heller travestera:
försöker man, blir resultatet misslyckat. Och
Aristophanes’ Euripidestravestier lysa
av-finess och stilsäkerhet — det kan
kontrolleras, därför att vi ha originalen till hands.
Själva den stora scenen i Grodorna —
skaldetävlingen i Hades mellan Aischylos och
Euripides — är inte enbart obillig mot den
yngre poeten. Murray frågar rentav, om det
överhuvud är en förolämpning för en skald
att sättas efter Aischylos. Därpå kan
visserligen svaras: att det säkerligen skulle ha
känts så för banbrytaren och modernisten
Euripides; att han, i motsats till
gentlemannen Sophokles, framställes som en fräck
och bråkig usurpator: och att pjäsens sens
moral är och förblir, att vad tiden behöver
är aischyleiska kärnord, under det att den
subtile modernisten helst bör stanna i graven.
Man får nöja sig med att frikänna
Aristophanes från grovt och dumt missförstånd av
Euripides’ konst och ådagalägga, att han var
förtrogen med den och motvilligt lät sig
tjusas av den. Det är vackert så; men
polemiken dem emellan kommer man icke ifrån.
Och ännu svårare förblir fallet Sokrates.
Gilbert Murray utgår från att Platon och
Aristophanes måste ha varit vänner, eftersom
komöden fåi en hedersplats vid Sokrates’
sida i Gästabudet. Skämtet med Sokrates i
Molnen måste alltså tolkas så att denna
vänskap blir förståelig. Ser man nu närmare
efter, så finner man att Molnens
Sokrates-figur icke liknar de platonska
sofistkarika-tyrerna: han är varken uppblåst eller
hono-rarhungrig, och inga beskyllningar
framkastas mot hans personliga moral.
Torftigheten och de lite snurriga fasonerna stämma
däremot med den platonske Sokrates, och det
givs även antydningar om den dialektiska
metoden och systemet att söka förlossa egna
tankar ur hedersmannen på gatan. Det är sant
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
