Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Fyra dikter av Uuno Kailas i svensk tolkning av Erik Kihlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYRA DIKTER
AV UUNO KAILAS
I svensk tolkning av
ERIK KIHLMAN
För den finska lyriken betydde 1920-talet
ett nytt uppsving. Det var ett verk av den
delvis mycket ungdomliga kamratkrets som
kallade sig Tulenkantajat ("eldbärarna"-,
"fackelbärarna"). Denna i den nyaste finska
litteraturen sedermera så ryktbara
kollektivsignatur lästes tidigast på titelbladet till ett
år 1924 utgivet litterärt album, vars
redaktörer och medarbetare samt och synnerligen
hade tillhört ett skolungdomsförbund med det
pompösa och förpliktande men av framtiden
rättfärdigade namnet Nuori Voima ("Ung
kraft"). Inledningsdikten till det första
Tulen-kantajatalbumet hette "Vi"; den var ett
fälttecken, en fana fladdrande för den
ungdomliga livsberusningens och skaparviljans
morgonvind. Författare till detta lyriska manifest
var tjugutreåringen Uuno Kailas,
Tulenkan-tajatkretsens utan gensägelse främsta lyriska
begåvning.
Kailas’ far var småbrukare, hans mor
bonddotter. Modern förlorade han tidigt. Hans
barndom hos morföräldrarna och på
skolbänken tyckes ha varit en av verklighetens
många motsvarigheter till sagorna om den
fula ankungen och sparven i tranedansen;
mot förödmjukelserna från fysiskt bättre ut-
rustade kamraters sida värjde han sig med
trotsigt brådmogna föresatser att en gång taga
revansch, med drömmar om framtida
diktar-rykte. Två år efter studentexamen utgav han
sin första versbok ("Vinden och axet", 1922);
den följdes under de närmaste tio åren av
fyra andra diktsamlingar: "Seglare", "Öga
mot öga", "Med bara fötter", "Drömmen och
döden". Tidigt hävdade lyrikern Kailas sin
plats i främsta ledet. En hövding och ledare
blev han emellertid inte, därtill var han
alltför mycket av en särling och ensling, dömd
att vandra sin egen tunga väg genom livet.
Tuberkulos och sinnessjukdom hette det
dubbla olycksarv han hade att bära på. Allt
tydligare hörde han ljudet av tre skövlar
mull mot kistans lock. Allt kortare blevo hans
frister i hälsans värld; med febersvett på
pannan diktade han, som en gång Freese, en
rad gripande verser i sjukdom vid åtskilliga
vårtider. Vemod och underkastelse tala ej ur
dem, men desto mer av det hetsade
villebrådets skälvande ångest. Hans livsmod och
livsvilja var icke lätt att bryta: han hörde
till dem som oförfärat bränna sitt ljus i bägge
ändarna, ingen har inför döden diktat
manligt tapprare sånger till livets pris än han.
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
