Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Fyra dikter av Uuno Kailas i svensk tolkning av Erik Kihlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fyra dikter av uuno kailas
Men när han senaste höst reste söderut, visste
han väl att avskedet från hemlandet var ett
avsked för alltid. Han hade gjort upp sitt
lyriska bokslut, ordnat och genomarbetat ett
urval av sina dikter. De som i framtiden
möjligen önskade stifta bekantskap med hans
lyrik skulle — så skrev han i förordet —
förskonas från mödan att följa honom på alla
de irrvägar han lagt bakom sig; såvitt det
på honom berodde skulle inga "samlade
dikter" få föreviga alla de omogna försök,
allt det hastverk, som han vid återblicken
var den förste att upptäcka inom ramen av
sitt livsverk. Det fanns hos Kailas en
sällsynt omutlig självkritik, en blandning av
ödmjukhet och självmedvetenhet, som på
finlandssvenskt håll har sin närmaste
motsvarighet hos Mikael Lybeck.
Från sin höstliga flykt från "daglös dag i
sånglöst Lappland" vände Kailas ej tillbaka.
Förordet till dikturvalet var skrivet som en
avskedshälsning, och det blev även hans sista
ord till sina läsare och vänner. Några
månader efter hans avresa (i mars detta år)
nåddes man av budet att han nere vid
medelhavskusten dukat under för den smygande
sjukdom, som i åratal undergrävt hans
motståndskraft. I livet hade Kailas långtifrån
behövt klaga över bristande uppskattning och
förståelse. Men nu, liksom så ofta förut, var
det som om mången först vid graven fått sina
ögon öppnade. Man talar ej gärna om
"kungssorg" vid en trettiotvåårings bår. Och dock
är man i detta fall frestad att använda ett så
stort ord.
För Kailas var det en trossats — den finns
nedskriven i företalet till de valda dikterna —
att lyriken, för att slå ut i sin högsta, mest
harmoniska skönhetsfulländning, bör få spira
som en överflödsväxt, utan hast, i frihet och
bekymmerslös lycka: sysslolöshet och goda
dagar gjorde Salomo till den store
ordspråksdiktaren! Det finns mycket att invända mot
en dylik uppfattning. Kailas’ egen diktning
är ett av de många motbevisen. I det
ovannämnda företalet efterlyste han med
galg-humor sitt "slott på Capri", den soliga
fristad och det dolce far niente som han hade
behövt för att kunna utvecklas till en stor
och fullfärdig konstnär. Men frågan är, om
hans genius ej växte högre under det låga
taket i den kulna gård, där — som han själv
sjungit — förtvivlans isiga lågor slogo ut
i brand på härden.
Endast två utgångar hade denna gård:
drömmens och dödens. Den ena dörren rörde
sig blott en gång — alltför tidigt! — på sina
tunga gångjärn. Den andras tröskel blev
oftare beträdd. Men den tjänade endast sällan
en typisk drömflykt från livet och
verkligheten. Vid sidan av skönhetsberusningen och
vekheten står hos Kailas en högburen manlig
stolthet, ett tappert och klarögt trots. Det är
detta pansar kring en djup innerlighet som
gör hans mörka sång under torneringen med
Döden så ridderligt klar och klingande.
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
