Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Sven Stolpe: En fransk humanist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sven stolpe
erinrar sig i detta sammanhang, att abbé
Bremond, som delvis gått i samma skola,
ägnat en fin utredning åt förhållandet mellan
bön och poesi ("Prière et poésie", 1926).
Den stränga självtukt, den noggranna censur
över det egna själslivets element, den
militäriskt stränga disciplin över viljelivet och
den samvetsgranna analys av motiv och
argument, som utmärka den kristna
introspektionen, återfinner man från början i det
själstillstånd, som Charles du Bos anser ensamt
värdigt anammandet av de stora diktarna och
kritikerna — "om andra är ingen fråga" —
och den konstnärliga extasen får samma
karaktär av elevation och ovärldslighet som
mystiken. Redan detta säger tillräckligt om
halten och rangen av den kritiska gärning, åt
vilken Charles du Bos vigt sitt liv.
Dock — en uttrycksform föll sig alltid
naturlig för denne kritiker, och det kan
ifrågasättas, om den icke även efter hans
essaysamlingar och stora monografier
fortfarande är hans rätta — dagboken. Redan
1918 säger Gide till sin vän med en
karakteristisk vändning, som för tankarna till hans
egen dagbok under utarbetandet av
"Falsk-myntarna":
"Käre vän, släpp inte er dagbok: det är
möjligt, att ni icke kommer att skriva några
andra verk. Men er dagbok är ett verk, är ert
rätta verk: de otaliga svårigheter, som hindra
er från att producera er, bilda själva stoffet
för ert verk."
Gide vill på sitt vanliga halvt demoniska
sätt övertyga den orolige vännen om att han
icke bör söka någon enhet, någon fasthet,
någon säker plattform:
"Människor som ni och jag, som äro
kritiska, självkritiska andar, äro
dialogmänniskor, icke övertygelsemänniskor."
Denna äkta gideska tankegång, som gör
hans eget moraliska problem så irriterande
och mångtydigt, har tydligen haft samma
fascinerande makt över Charles du Bos som
över en hel generation yngre franska
författare och intellektuella; man kan i de
senare dagboksanteckningarna gång på gång
träffa på variationer av detta grundtema. Men
det intressantaste är Charles du Bos’
långsamma frigörelse från detta dialektiska grepp,
i vilket han alltid våndats. Som man lätt
inser, betyder denna föreställning om
dialogmänniskan, som icke är en personlighet utan
flera, en immoralistisk ståndpunkt, som
legitimerar varje handling. 1926 den 27 mars
klockan fem minuter i nio dikterar Charles
du Bos också till protokollet, att han lyckats
chockera sina vänner genom att helt
oförmedlat kasta fram, att han numera egentligen
bara intresserar sig för ett slags frågor —
de moraliska problemen. Han konstaterar, att
han är alldeles utled på dessa försök att leva
sitt liv på flera, från varandra oberoende
plan, han är icke längre tillfredsställd med
introspektionens fina registrerande av
reaktioner, som icke tillsammans bilda en enhet,
han fascineras av Jouberts ord om harmonien,
och han tar avstånd från den
personlighetsupplösande tendens, som är en av de
viktigaste linjerna både i Gides och Prousts
litterära psykologi. Fortsättningen på detta
resonemang har det största intresse, då det
markerar en radikal strömkantring i hela
Charles du Bos’ andliga liv. Han konstaterar,
att han före kriget — man förstår icke rätt,
om det är en kausal bestämning eller endast
en kronologisk notis — uteslutande som sin
egen tillhörighet erkänt och anammat sina
stunder av exaltation, medan han däremot —
för att begagna Rivières berömda ord om
Amiel — aldrig "gjort sig solidarisk med
sina nederlag". Han vill nå fram till en
sannare bild av sig själv än den som
nås uteslutande genom en summering av
subtila och inspirerade extaser. Utan att
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
