Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Harry Martinson: São Francisco do Sul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
SÄO FRANCISCO DO SUL
Vid ingången till den snåriga
huvuddalgången mot Bella Horisonte låg en liten stad
infattad i hundra variationer av grönska. Den
hade mot havet ett par murkna träbryggor
(som tyskarna emellertid nu ersatte med nya,
gultimriga). Hamburg Syds passagerarångare
gingo med jämna mellanrum in i
labyrintviken för att avleverera en och annan
stubb-klippt tysk: professor eller ruhrarbetare var
likgiltigt, staden levde huvudsakligen på
bananmos. I denna lilla småstad arbetade jag
först åt lokförare Dondé, som ägde en
maniokodling på ömse sidor om banvallens
kolstybb, vilken låg som en svart ål under
skenorna och tycktes hjälpa till att
krampaktigt kröka dem så sakta inåt skogarna.
Dondé, som annars var en svartsjuk,
ouppklarad människa, hade sin hobby i den
sunda, närande maniokroten, för vilken växt
han utrotade alla andra växter. Jag minns
särskilt hur han en dag sparkade till en
baccachi (ananas), som likt en vacker, fjällig
kruka med peruk i toppen stod havande på
åkerrenen. Här tåldes inga förbannade
sydfrukter, till skogs med sötskrotet!
Sedan han gått kalasade jag i alla fall på
den avsparkade baccachin. Den var stor som
ett mindre lindebarn och smakade mycket
bättre än sina krukliknande systrar borta på
torget. Naturligtvis hade jag sett den varje
dag, men ansett den som Dondés
ögonstensfrukt. Det var den tydligen inte. Nu mum-
sade jag den med välbehag medan Dondé
gick hem som en osäll dåre. Varför?
På andra sidan en häck av pisang stodo i
långa, raka rader baccachi vid baccachi tätt
som rovor. Från dem hade den extra lilla
frukost jag nu åt utvandrat till renen här.
Den stora baccachiåkern ägdes av en tysk
kolonist, en liten plussig frankfurtmänniska
av den typ som blir sydfruktsoptimistisk och
oförarglig om de av någon katastrof
bortryckas från frankfurterkorven och
återupp-vakna i ett nytt liv, nitton dagsresor med
båt sydsydväst från Elbe.
Henner, så hette kolonisten, kom med
gas-förgiftad hals hit ner med fru och två barn.
Nu var han i ett hälsosamt och närande esse;
sydfrukter och kassawamjöl läkte hans
gas-bronchitiska hals och gjorde honom otysk
och mänsklig. Den svarta brasilianska myllan
rök och andades om morgnarna, han gick
böjd och hackade jorden lucker mellan
raderna och såg sin ananas växa upp som en
serie goda urnor, fjälliga och bukiga, med
de styva bladbuskarna som prydnader i
toppen liksom fönsterblomkrukans aloe i
Frankfurt en gång, eller som de
stiliserade indianfjädrarna av målat bleck från
Nürnbergs leksaksfabriker i den tid (hans
deutschska barndom) då Karl Mays
äventyrsromaner oskyldigt berättade om båge och
pil. Sedan kom ju världskrigets industriella
slaktartid och trummade ner allt vad pro-
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
