Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Vilhelm Moberg: Silverskylten. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILHELM MOBERG
SILVERSKYLTEN
Huset saknade hiss; redaktör Engroth fick
gå uppför de fyra långa trapporna. Och det
skulle vara roligt att veta, hur många gånger
han gått dem upp och ned under de fem år
han bott i huset. Emellertid skulle väl den
här gången bli den sista.
Mellan tredje och fjärde trappan saktade
han stegen. Han drog hårdare efter andan.
Just här brukade han bli andfådd, just efter
tredje trappan ansattes han alltid av en lätt
hjärtklappning. Han led för resten av nervöst
hjärta. Ingenting farligt, sade läkarna, men
åkomman besvärade honom i trappor och
branta backar. Och det sista halvåret hade
obehaget tilltagit. Nå, nu skulle han inte
besväras mer av dessa trappor. Han hoppades
innerligt, att han gick dem för sista gången
— både av detta skäl och andra, djupare skäl.
Fjärde trappan. På dörren rakt fram fann
hans blick genast vad den sökte. Det var en
rektangelformig namnskylt med svarta
bokstäver på silver:
Valdemar Engroth
Ofrivilligt hälsade han på skylten med en
nick, en liksom igenkännande nick —• så som
man hälsar på en vän, man möter varje dag.
Igenkännandet var intimt och kamratligt. Och
han hälsade på sitt namn utan att det föll
honom in, att det kunde ligga någonting
komiskt däruti. Ja, det var hans namn, som
stod graverat på dörrskylten där. Innanför
den dörren hade han och hans familj haft sin
bostad i fem år. Ända tills flyttningen i går.
Redaktör Engroth tog fram en liten mejsel
ur rockfickan. Han hade kommit tillbaka hit
ännu en gång för att skruva loss sin skylt
från dörren. Man hade glömt den vid hans
flyttning i går. Allt annat var bortfört från
lägenheten, blott hans eget namn satt ännu
fast på tamburdörren. Och han hade skyndat
att avhämta det så fort han blivit ledig i dag.
Innan han avlägsnat silverskylten var det som
om han haft något väsentligt, något av sig
själv, kvar här i sin gamla bostad, och den
förnimmelsen plågade honom på något sätt.
Valdemar Engroth — svarta bokstäver
ingraverade i silvret, svart på vitt. .. Skylten
var fäst på dörren under brevlådan med fyra
små gula skruvar, en i varje hörn av
rektangeln. Han satte mejseln i en skruv och
började losstagningen. Han fick trycka
mejseln hårt in; den ville inte bita sig fast i
skruvens huvud, som var litet trasigt och
uppfläkt.
Medan han sålunda arbetade, överfölls han
plötsligt av minnet från en
parallellupplevelse. Starkt erinrade han sig den stund, då
han skruvat fast skylten på dörren. Det var
ett par dagar efter inflyttningen — det var
dagen efter Isas och hans bröllopsdag. De
låg till sängs ännu klockan tio på förmid-
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
