Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Vilhelm Moberg: Silverskylten. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilhelm moberg
dagen; då ringde det på dörren. I pyjamas
gick han ut för att öppna. Det var gravörens
springpojke, som kom med den beställda
namnplåten. Och när han nu i alla fall var
uppe, så satte han fast den. Han tänkte
knappast på att han stod där i nattdräkt och
förrättade arbetet — han tänkte överhuvud inte
på någonting bestämt de dagarna. Isa blev
förskräckt, när han kom in till henne i
sängkammaren och talade om vad han gjort:
Tänk om någon kommit medan han stod där!
Men hon måste springa upp ett slag för att
titta på dörrplåten: Svarta bokstäver på
silver — trevligt — hon gillade den. Och så
gick de in igen och drack champagne. De
drack champagne klockan tio på förmiddagen
— ur kaffekoppar! De hade inga glas att
dricka ur, ty deras bosättning var ganska
ofullständig ännu. I deras nya hem var blott
hängivenheten fullständig, och något annat
hade de knappast behov av.
Äktenskapet varade i fyra och ett halvt år,
räknat intill den dag, då de tog ut
skilsmässan.
Men det var nu dagen efter deras bröllop.
Denna dags kväll var mycket stjärnklar, och
Isa och han stod tillsammans en lång stund
ute på balkongen och såg upp mot himlen.
Månen gled fram bakom en sky, och hans
nyblivna unga hustru sade. att månen
tydligen ville passa på tillfället att titta på
brudparet. Och han hade höjt händerna mot
stjärnorna och fantiserat om, att de alla var
bebodda världar, världar som rymde
mänskliga varelser. Ett var han nu alldeles
övertygad om: Ingen av rymdernas levande
varelser var så lycklig som han. Han ville stå
här bredvid Isa på balkongen enbart för
att göra alla invånarna på alla planeterna
avundsjuka. Såg de inte hur själva stjärnorna
gnistrade över dem i grönaste avund denna
kväll?
Den där balkongen mot söder var de glada
åt allt framgent. Och hela lägenheten var
trevlig för resten. Överhuvud hade de trivts
väl i bostaden under de här fem åren. Men
så snart skilsmässan beslutats i våras, så sade
han upp kontraktet förstås. Inte tänkte han
sitta med tre rum och kök alldeles ensam.
Barnet, lille Ivar, kom på hans del, men
pojken tog hans mor hand om, och den
lösningen fann han vara den bästa. Om han haft
pojken hos sig, så skulle han blivit tvungen
att anställa en husföreståndarinna. Nu kunde
han göra sig av med överflödiga möbler och
hyra in sig i ett enda rum igen — som
ungkarl.
Han hade fått loss den första skruven i
skylten och stoppade den försiktigt i
västfickan. Mejseln var för liten för dessa
skruvhuvuden, arbetet blev rätt besvärligt. Bestämt
hade det varit lättare att skruva fast skylten
den där morgonen. Men det var kanske
därför, att han den gången haft så brått att visa,
vem som bodde innanför denna dörr —
vilken lycklig man det var som bodde där.
Måhända hade det föresvävat honom, att den
nya dörrskylten i sin rena, oberörda
silverglans vittnade om oblandad lycka där inne.
Och den första tiden, när han kom hem
från sitt arbete på tidningen och satte nyckeln
i låset, mötte honom hans namn blankt och
skinande rent. I början satte Isa en ära uti
att hålla silverrektangeln på husets dörr ren
och välputsad. Men så småningom hände det
allt oftare, att den blev bortglömd vid stöket.
Han påminde om den, men hon lyssnade inte
alltid på honom, och om hon lyssnade, så
glömde hon av saken i alla fall. Han blev
lite förargad däröver; detta var ju ett så
öppet slarv, det annonserades för alla som
kom förbi deras dörr.
Nu satt silverskylten där ganska blek och
glanslös. Kanske den inte putsats på ett halvt
år. I april hade Isa flyttat sin väg, och nu
var det oktober. Förstås, han hade haft städ-
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
