Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Recensioner - Ragnar Svanström: Förspel och epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
folkens självbestämmanderätt? Handhavandet
av denna illustreras kanske bäst av några
rader i Nicolsons dagbok, där han skildrar
en kritisk situation på kongressen. Den
italienska delegationens ledare hade krävt en
viss ö, men Lloyd George protesterade.
— Den får ni inte, den är full av greker.
Nicolson, som representerade
sakkunskapen, fann sig föranlåten att i viskande ton
påpeka, att så icke var fallet.
— Jo visst, svarade hans chef, ser ni inte,
att ön är tecknad med grön färg.
Då förstod Nicolson. Han förstod, att Lloyd
George trodde, att han hade framför sig en
etnografisk karta och icke en fysisk, att den
gröna färgen betecknade greker och icke
lågland och den bruna turkar och icke bergland.
Nicolson tillät sig att för andra gången viska
något i sin chefs öra. Och Lloyd George tog
icke alis illa upp. Han fortsatte
förhandlingarna i allra bästa humör. "He is as quick
as a kingfisher", kommenterade Nicolson.
Nicolson är eljest mycket mild i sina
omdömen om Lloyd George. Hans uppskattning
av denne är uppenbarligen lika stor som
äkta. Harmsworth, den engelska
tidningskungen — mannen med "the maximum
powers of destruction and the minimum
powers of creation" — kommer sämre undan
och allra sämst den italienska delegationen.
För övrigt vimlar det i Nicolsons bok av
kända ansikten, från Marcel Proust, som han
träffade vid några aristokratiska middagar —
"white, unshaven, grubby, slipfaced" — till
Bela Kun, vilken han hade tillfälle att studera
under en blixtsnabb expedition till Budapest
— "he has the face of a sulky and uncertain
criminal", antecknade Nicolson. Den kanske
allra intressantaste studien i Nicolsons
porträttgalleri är emellertid den över sir Eyre
Crowe. Namnet är icke särdeles bekant. För
den stora allmänheten torde det fortfarande
vara så gott som alldeles okänt. Och dock
spelade Crowe under många år en
dominerande roll i förkrigsårens Foreign Office
såsom chef för den så kallade västliga
avdelningen och som dyster siare beträffande
Europas framtidsutsikter. Crowe, vars moder
var tyska och som själv gift sig med en tysk
dam, var en stor hatare av det wilhelminska
kejsarriket. Framstående specialister på tysk
sida ha också ansett sig kunna stämpla honom
som Foreign Offices onda ande, som en brutal
och samvetslös, ondskefull och förljugen
intrigör, en engelsk parallell till herr von
Holstein. Det är under sådana förhållanden
särdeles lärorikt att höra Nicolsons omdöme
om honom. De som hittills tagit till orda om
Crowe, ha samt och synnerligen betonat hans
sjudande patos, hans vulkaniska natur, som
i kritiska ögonblick tog sig våldsamma
uttryck. Det gör även Nicolson. Men han
betonar icke blott hans "extreme violence"
utan även hans "extreme gentleness". Och
framför allt framhåller han dennes okuvliga
sanningskärlek. Vad han lärt sig av Crowe,
sammanfattar han i följande rader:
"Emotionell oärlighet kan förlåtas, ty den vet icke,
vad den gör. Intellektuell oärlighet kan
aldrig förlåtas."
Nicolson dedicerar sin bok till minnet av
sir Eyre Crowe.
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
