Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Recensioner - Ragnar Svanström: Förspel och epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
mycket länge ingen bok gjort ett så djupt
intryck på honom som denna bok med den
vemodigt ironiska titeln "Peacemaking 1919".
Han tvekar icke att beteckna den som Englands
hittills mest betydelsefulla bidrag till årets
bokskörd, och dock har från
Londonmarknaden redan tidigare utskickats en bok sådan
som andra delen av Garvins
Chamberlain-biografi. Det är icke blott detta, att Nicolson
är en briljant författare, utrustad med lysande
intellektuella och konstnärliga resurser. Det
som egentligen skapar denna boks storhet är
författarens djupa känsla för det oerhörda
och vidunderliga, som hände under de mörka
vårmånaderna i Paris år 1919, hans begär
att ropa ut sina erfarenheter till
mänsklighetens lärdom, hans behov av att inpränta
och inskärpa, att det skådespel, han själv som
ung diplomat och medlem av den engelska
delegationen upplevde, icke är något
likgiltigt, icke är något, som vi ha råd att
glömma bort, utan som vi måste lära oss
förstå för att en kommande generation
möjligen skall kunna undgå att i en liknande
situation göra samma dödliga misstag. Den
senare delen av boken består av det diarium,
som Nicolson förde under konferensen. Han
har försett det med ett litet förord, i vilket
han säger sig önska, att det blir läst ungefär
så som folk bruka läsa en ung subalterns
hågkomster från skyttegravarna. Det är icke
enbart detta, som gör, att tankarna vid
läsningen av hans bok vandra till Erich Maria
Remarque.
Nicolson har föresatt sig att skildra
Pariskonferensen sådan han själv upplevde den.
Och följaktligen har han icke skrivit
konferensens historia, han har icke tagit sig före
att systematiskt pröva och kritisera de olika
frågornas behandling. Vad han velat komma
åt, är den allmänna bakgrunden till
konferensens verksamhet, dess förutsättningar, dess
stämningar och anda, dess vilja och förmåga.
Hans retrospektiva omdöme lyder, att
konferensen befann sig i en falsk position från
början och slutade i en jättelögn. Själv kom
han dit som en entusiastisk anhängare av
Woodrow Wilsons folkfrälsande program. Det
dröjde icke länge, förrän han insett, att han
hoppats förgäves, förrän han tröttnat på
presidentens "evangeliska Princetonleende",
förrän han och andra unga entusiaster
förlorat tron på honom. "Han svek oss. Vi
upprördes av detta svek. Vi upphörde ... att tro,
att presidenten Wilson var den profet, som
vi följt. Från detta ögonblick (då han gav
vika för italienarnas krav) sågo vi i honom
ingenting annat än en presbyteriansk
skolmästare." Wilson föll eller kanske rättare
sagt förföll. Nicolson skildrar den gradvisa
upplösningen med mästerlig psykologi. Det
är det kanske kusligaste inslaget i den kusliga
historia han har att berätta.
"Det skulle vara förfärligt, om vi efter att
ha vunnit kriget skulle förlora freden, och
det ser ut, som om vi hade stora möjligheter
att göra det", skrev Nicolson i mars 1919.
Orsaken till katastrofen anser han först och
främst vara den bristfälliga planläggningen.
Man hade intet fixerat arbetsprogram, ingen
på förhand uppgjord fälttågsplan, man hade
inte ens gjort klart för sig, om de
förhandlingar, som fördes, skulle sluta i en
preliminär eller definitiv fred. Den väldiga
apparaten arbetade mer eller mindre på måfå
under ständiga slitningar och ständig
irritation. För själva fredsverket blev i själva
verket mycket liten tid över. Nicolson har
beräknat, att trettio procent av tiden upptogs
av exekutiva åtgärder, tio procent av onödiga
detaljarbeten och fyrtio procent av medling
för förebyggande av en ohjälplig brytning
mellan de allierade. De återstående tjugu
procenten användes till uppgiften att skapa
fred.
Och den gyllene demokratiska regeln om
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
