Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Cora Sandel: Barnet. Novell. Översättning av Karin Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
cora sandel
ena skymfar, hånar, den andra följer och
förföljer i bön, i hot — de hinner fatt
varandra, slår samman i vildhet, i smärta och
lycka . ..
Plötsligt brister det hela i ett skärande
missljud. Hon slår bägge händerna i
tangenterna, så att instrumentet jämrar högt, hon
lägger sig framstupa med huvudet på det, och
det jämrar sig igen. Det droppar tårar ner
mellan hennes fingrar.
Men hon kan också spela en nocturne så
stilla, som om det verkligen var natt och
någon skulle spelas till ro. Och hennes kinder
blir bara en aning våta.
Hon kan resa sig och dansa vals ensam,
mittpå golvet. Hon kan ge sig till att gå
tvärsöver golvet och tillbaka med långa,
oroliga steg, som ett djur i sin bur. Allting
slutar med, att näsduken måste fram.
Hon hör barnet komma och gnider sig
energiskt i ansiktet, byter rutinerat min som
en skådespelare. Och barnet kommer
inspringande, låter dörren stå öppen efter sig
och störtar sig huvudstupa i moderns knä,
i gråt eller skratt, som små barn gör. Eller
också har det blommor med sig och räcker
henne dem, ett barns bukett, av allsköns
ogräs, en kort stjälk, en lång, någonting
alldeles omöjligt att sätta i en vas, men som
ändå sätts i vas. Se, där står de, o så söta!
Ibland har barnet gjort illa sig, visar fram
en jordgrå liten näve, ett runt knä, fullt med
sand och med spår av blod, snyftar, ropar på
mor, måste hjälpas och tröstas. Och ingen är
lättare att trösta. Snart skrattar barnet igen,
sitter med dockpojken i famnen och bandage
om såret i soffan, suger på något gott och
tittar i bilderboken. Modern pratar och
skrattar med det, skojar upp det, tar det gång
på gång i famn och kysser det. Det är som
ett stänk av självförebråelse i hennes sätt. Och
av rädsla. Hon sjunger små bitar, berättar
små sagor: Det var en gång en liten, liten,
liten gumma, som bodde i en liten, liten, liten
stuga .. .
Barnet lyssnar med glänsande ögon,
förväntansfullt. Men plötsligt tappar modern
tråden och kan inte finna den igen. Pinad
och disträ skjuter hon ner barnet ur sitt knä:
Så, gå nu ut och lek en stund -— vi kan inte
sitta inne hela dagen .. .
Och barnet går. Utan att undra. Detta är
sådant som händer. Det har hänt många
gånger.
Mot kvällen hör modern trädgårdsgrinden
slå, hör ljudet av manssteg på sandgången.
Oron i hennes ansikte viker för något spänt
och slutet.
Hon går fort omkring i rummet, slår igen
pianot, gömmer undan noterna, sopar igen
spåren efter sig. Ett ögonblick står hon med
handarbetet i handen, oviss, låter det så ligga
kvar på bordet.
Och går ut ur rummet.
Mannen kommer.
Han ser bra, mycket bra ut. Korrekt,
förtroendeingivande, välvårdad, i sina bästa år.
Därtill utan tvivel en hygglig karl, som borde
kunna räkna på lugn och ro, när han kommer
hem. Han räknar inte på det. Forskande och
misstänksamt ser han sig omkring, biter sig
i läppen, mumlar för sig själv.
Barnet har kommit in tillsammans med
honom. Det står där och lutar sig intill
honom och vill säga, vad det har på hjärtat.
Det har sett en ekorre, en söt liten ekorre.
Det har sett igelkotten, den söta lilla
igelkotten. Det har plockat en fin bukett åt mor,
där står den.
Ja, så fin den är!
Fadern sätter sig, tar barnet i knät. Men
hans tankar är annorstädes.
Barnet vill roas. Det letar fram
bilderboken, sitter och pekar i den. Fadern säger
mekaniskt:
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
