Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Cora Sandel: Barnet. Novell. Översättning av Karin Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barnet
— Ja, en sån söt kissekatt... ja, en sån
stilig tupp .. .
Han vaktar på dörren, han lyssnar. Och
plötsligt skjuter han ner barnet ur knät,
kastar sig över telefonen, plockar i hast fram
ett nummer på kopplingsskivan och är mitt
uppe i ett samtal, när modern kommer.
Han varken ser eller hör henne, han pratar
och skrattar upprymt, han är en man med
fullt upp av egna privata vänner och
glädjeämnen. Inte ens när han lägger ifrån sig
mikrofonen, kommer han att tänka på henne
utan sitter kvar och letar i katalogen efter
andra telefonnummer, flera distraherande
vänskapsförbindelser.
— God dag! säger hon i lätt ton och sätter
sig ner.
— Å, är du här? God dag!
— Nå?
Det är otålighet i hennes röst, men också
barnslig förväntan. Och besviken blir hon.
Han rycker på axlarna:
— Ja ... nej ... ingenting särskilt...
Där sitter hon, som hade hon förgäves
väntat sig något ovanligt. Det har hon också.
Oavlåtligt väntar hon på, att mannen här
skall säga något, som han aldrig säger, väntar
det varje ögonblick av deras samliv. Vad har
hon inte riktigt klart för sig. Hon vet bara,
att han inte heller nu sade det.
— Nej — han slår ut med sina två tomma
händer.
Hans dag har varit som alla hans andra
dagar. Ingenting har hänt. Han kommer från
samma enformighet som i går och i förrgår
och är ingen fantasiens man, för vilken själva
den grå vardagen blir full av upplevelser.
Inte heller någon stämningsmänniska med
ebb och flod i känslan och med oväntade
utbrott. Instinktivt spelar han, så gott han
kan, den obegriplige, som man inte vet var
man har, ringer upp fingerade vänner och
så vidare. Men det bjuder honom emot
att göra det. Hans väsen är öppenhet och
lugn.
Inte hjälper det heller. Lika upprorisk och
oresonlig som förut sitter hon där. Hennes
besvikelse, hennes alldeles oberättigade
besvikelse, hänger fortfarande som ett obehag
i luften och kommer honom att bli ännu
ordknappare och slutnare än han i grund och
botten är. Vad tusan är det hon vill?
— Nåå —r och du då? Det krusar sig
ironiskt kring hans läppar.
— Jo tack, svarar hon lika ironiskt.
Han går till attack mot oluststämningen
och råkar rätt i en fälla. Han tar arbetet i
handen, lyfter tafatt upp det: det skall
sannerligen vara kvinnor som har tid och
tålamod till sådant...
— Tid! Herregud, det ligger här vecka
ut och vecka in. Om jag bara fick tid
till . . .
Där stack hon. Pinad ser han sig omkring,
ser på pianot. Det är stängt. Inga noter
ligger framme. Han har stött på den stora
böjgen, det oöverskådliga, alltuppslukande,
som kallas ett hems skötsel och som kräver
uppoffringar över allt förstånd Han förlamas
ett ögonblick av det.
Men så stramar han upp sig och tar åter
sin tillflykt till handarbetet som en
användbar utgångspunkt för nya angrepp:
— Jag tycker aldrig jag har sett det
förut...
— Det finns åtskilligt, som du inte ser,
säger hon och reser sig upp. Var så god, nu
skall vi äta ...
Så skrattar hon till, högt och hånfullt,
alltför högt.
— Tänk då en smula på.. . —
förebrående gör han ett tecken med huvudet i
riktning mot barnet, som förvånat har sett
upp.
— Jag gör inte annat. Om jag gjorde
det...
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
