Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Cora Sandel: Barnet. Novell. Översättning av Karin Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
cora sandel
— Om du gjorde det? Han ser utmanande
på henne.
— Å!
Med barnet vid handen går hon ut ur
rummet:
— Kom så går vi två och tvättar av oss
litet. ..
Maten är i förbluffande grad lik
vällagad, jordisk vardagsmat. Stekt makrill,
färsk potatis, sallad, en halva öl, filbunke.
Den borde smaka gott.
Och den smakar honom också, åtminstone
till att börja med. Han tror sig framme vid
en vapenvila.
— Det var gott, det här, säger han i
munter ton.
—• Jaså, svarar hon kallt. Det var ju väl
det.. .
Varefter båda talar med barnet. Mekaniskt
säger de sådana saker, som vuxna alltid
brukar säga till barn.
— Vad har du haft för dig i dag då?
— Vacker tass, min gubbe lilla.
— Har du varit med de andra barnen
i dag då?
—- Nej, fy, nu spillde du på mammas rena
duk! Du ska inte hålla i skeden så där. Du
ska hålla den så här.
— Och kycklingarna här bredvid då? Hur
går det med dem?
— Inte bara äta potatis. Äta lite fisk
också. Så ja.
Barnet svarar åt höger och vänster, i
lycklig övertygelse om att vara huvudpersonen
vid bordet, har inte den ringaste aning om
att terrängen är osäker, att livet just här har
satt ut farliga fällor.
En kyckling har katten tagit. Och en har
hönsmamman trampat på, för hon begrep
inte bättre, stackars hönsmamman. Och tänk,
den bröt benet, så dom måste döda den, döda
den lilla söta kycklingen. Men nu är den
begraven och har ett kors och en pion på
graven. Och fisk är inge gott, när man är
mätt. . .
Barnet vrider och vänder på sig och vill
inte äta upp fisken. Föräldrarna för krig med
varandra via barnet.
— Du får väl slippa då, lilla gubben.
— Var nu snäll och ät upp ordentligt, se
här, var så god!
— Du kanske fick litet för stor portion.
Den kanske inte får plats i lilla magen.
— Inga dumheter, ungen min. Du är så
snäll och äter upp nu, annars blir det ingen
filbunke.
Barnet förklarar, att det är
filbunkshung-rigt men inte fiskhungrigt. Det lutar sig bakåt
på stolen och sitter och slår med skeden mot
tallrikskanten. Det har inte bordskick, och
modern vill låta det gå från bordet. Utan
filbunke.
Men fadern sätter för filbunken, hämtar
den egenhändigt från serveringsbordet och
strör socker på.
—- Nu talar vi inte mer om den saken. Det
får vara måtta på krav och fordringar i
sommarvärmen. En liten smula får vi väl rätta
oss efter förhållandena.
Så ja, nu uppträdde han för en gångs skull
som herre i sitt hus. Och så hade han sagt
en liten sak med dubbelmening i. Det var bra.
Barnet börjar med sin filbunke. Men ser
från den ena till den andra, oroligt, skyggt.
Den första oklara förnimmelsen av att livet
inte bara är trygghet stack till inom det.
Föräldrarna växlar inte ett ord mer.
Kvällen har kommit. En sensommarkväll
med tunga, stilla, mörka lövmassor mot en
himmel så skör och ljus som glas men
gradvis dunklare, så att en och annan stjärna
syns. Doft av hö, av klöver och rosor. En
outtröttlig syrsa någonstans nere i gräset. Ett
sceneri mer paradisiskt än någonsin.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
