Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Ivar Lo-Johansson: Maskrosorna blommar. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ivar lo-johansson
i sängen, klippte pappersgubbar och var
glad.
Man såg det blå igen. Det var där alltid,
ibland såg det ut som månblått, skarsnöblått,
eller som ny, doftande stärkelse. Det låg
i en blå slöja över alla ting inne hos
Sackéus.
Vid ena långväggen stod Isidors säng
uppbäddad till en fin, vit kub. Hans skolkort
hängde rätt över den. Fastän på kortet var
han inte riktigt bra, han hade rört på sig
i själva fotograferingsögonblicket.
•
Mikael sprang dessa sommardagar ute på
åkrarna och jagade blåsten. När maskrosorna
fröade, jagade han maskrosfjun hela långa
dagar. Han började hemma vid gården, innan
kvällen var han långt uppe vid skogen. Han
hörde ingenting, såg ingenting, tänkte på
ingenting utom på de flygande, vindlätta
fjunen. Fjunen markerade vind. Han tyckte
det var vinden själv han jagade.
Mikael skydde norra statarlängan men
drogs till den av hemliga krafter. Han var
förbjuden att gå in där, eftersom man var
sjuka hos Sackéusas. På gården talade man
om sjukdomen, och man fick för sig, att den
fanns i luften. Bara han kom nära den norra
längan, knep han ihop munnen och försökte
också hålla om näsan med fingrarna, så att
han kunde låta bli att andas.
Han såg ibland Olle genom fönstret och
försökte upptäcka vad han gjorde. Han såg
fuchsiorna i fönstren, och ibland såg han
mor Sackéusas, som gick förbi där inne som
en blå skugga. Han undrade hur sjukdomen
kunde vara förbunden med denna blå skugga,
men han kom aldrig till någon riktig klarhet
över det.
Han smög sig likväl in till Olles en dag,
när hans egen mor var på åkern. Det kändes
en främmande god lukt i farstun och han
glömde bort att försöka hålla andan. Han
knackade skyggt och steg in i det stora, flacka
köket. Olle satt upprätt i sängen och klippte
i en tidning. Hans mor bakade bröd och
stod framme vid spisen omgiven av ett
vitt, fint, mjöligt fjun, som färgade också
luften vit.
— Är du här? frågade hon.
Mikael svarade inte.
— Är du inte förbjuden att gå in till oss?
Mikael såg på Olle och på Olles mor
igen.
— Jo, sade han, men får inte Olle komma
med ut och springa i vinden. Jag springer
efter maskrosfjun på åkern.
— Olle är sjuk, han är litet bättre nu, men
han får inte gå ut än, sade modern stilla.
— Nej, sade Mikael, som om han hade
förstått det förut. Men han gick likväl inte.
Då började Olles mor baka igen och
låtsades inte om honom. Hon kavlade upp
ärmarna till armbågarna och han såg på hur
hon knådade degen. Sackéusas hade mindre
deg än man hade hos Mikaels. Det berodde
väl på att Olle var sjuk och inte orkade äta
så mycket. Modern var mindre och magrare
än Mikaels mor. Köket var också mindre,
spisen var mindre. Lampan, som hängde över
det mindre bordet, var inte så stor som
lampan hemma hos Mikaels. Allt var mindre
hos Sackéusas. Det kunde ju inte bero på
bara det att Olle var sjuk. Man var olika här.
Mikael smög sig bort och satte sig vid
sängen. Olle betraktade honom med sina
glada ögon. Så sade han:
—- Berätta något om vind!
Och blyg satte Mikael sig att tala om
vinden. Han försökte skildra maskrosfjunen,
som flög utefter åkern. Han talade tyst, som
för att Olles mor inte skulle fösa ut honom,
men det blev likväl ett slags berättelse, så att
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
