Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Ivar Lo-Johansson: Maskrosorna blommar. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ivar lo-johansson
av vinden, som badade hans händer i sina
fläktar. Då levde han intensivt. Han jublade
av lycka. Han satt där hela dagen och glömde
bort att äta av maten, som modern satt fram.
Han stängde fönstret först då han såg modern
komma på avstånd. Då hade han upplevt en
hel dag av lycka.
— Du blir så blek, sade modern. Jag måste
kanske stanna hemma hos dig. Du äter
inte?
— Jo, jo, sade han fort.
— Ska jag inte stanna hemma hos dig?
— Nej, nej.
— Jag behöver ju så gärna hjälpa till
borta.
— Ja, ja, sade han brått. Mamma måste
vara borta om dagarna.
— Sköt om dig då! sade modern och gick
igen, när det blev morgon och
dagsverksklockan började slänga i sin ställning ’uppe
på rättarbyggningens tak. Nu går jag.
Denna dag var det blåst. Olle öppnade
fönstret, så fort modern gått, och han satte
sig mitt i draget. Han hade gjort en
upptäckt. Om han öppnade det lilla skafferiet
och den lilla gluggen där inne, så kunde han
få det att blåsa rätt igenom rummet. Han
smög sig på tå bort till skafferidörren och
öppnade den. Den lilla gluggen släppte in
ganska mycket vind. Det blev korsdrag. Han
satt så i flera dagar och kände korsdragets
glädje. Nästa dag upprepade han det, så
gick det dag efter dag under sommaren.
När hösten började komma, var Olle
mycket sämre och han måste lägga sig helt
och hållet. Modern stannade hemma hela
dagarna, och fönstret hölls noga stängt. Hon
såg oroligt mot sängen. Där låg Olle och
betraktade spisen och stolarna och bordet i
köket och var glad.
Han försökte ibland resa sig på armbågen
och se ut genom fönstret. Modern satte kuddar
bakom hans rygg, men han blev fort trött. Det
blåste mycket ute nu. Skräpet på backarna
rördes upp i en smutsig sky. Det stod
som en lur. Höststormarna begynte rasa. Han
orkade inte längre se på dem. Han började
ligga med slutna ögon, men han hade på
något sätt roligt ändå. Den minsta förändring
kom nu som en sysselsättning för hans tankar.
När fadern kom hem om kvällen, var det en
ofantlig händelse, fast han ibland inte ens
orkade se på det. Hela det lilla köket lyste
vackert blått. En kväll tände man lampan
för första gången. Det hade behövts tidigare,
men man måste spara på olja. Olle såg
lampskenet genom ögonspringorna, som han
inte orkade öppna mer än så, och han
var nöjd och tillfredsställd med
alltsammans.
Mikael tänkte allt oftare på Olle, sedan det
blivit höst, men han tordes inte mera gå in
till honom. Han hörde talas om, att Olle
blev sjukare och sjukare, och en dag hörde
han att Olle Sackéus inte kunde leva så värst
länge till. Alla beklagade honom. Alla talade
om hur svårt han hade det, som måste dö.
Bara Olle själv låg inne i sin säng och hade
det skönt och var glad. Alla andra plågades
och talade mycket om, hur svårt det kändes
för dem, de opartiska.
En dag, när det blåste litet, fick han höra,
att Olle var död. Han hade dött om morgonen,
fast Sackéusas inte hade talat om det med
detsamma. Gräset var nu visset på marken,
och vinden strök det som om någon kammat
det torra förnet med en kam.
Bronten sade:
— Det var Sackéusas andra barn.
Sackéusas själva sade inte mycket. De fick
litet bråttom ett slag, men så gick allt in i
sina lugnare banor igen.
Mikael sade:
— Olle som tyckte så mycket om när det
blåste. I dag blåser det.
Mikaels mor sade:
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
