- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
52

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Victor Nilsson: Min Hamsun

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

victor nilsson

sägande om Hamsun från denna hans sista
Minneapolistid att alla ansågo "dass sie
kaum je einen so schönen jungen Mann
gesehen hätten, und sein strahlender Humor,
seine originellen Einfälle, seine sprudelnde
Lebensfreude machten, dass die Leute, die er
traf, ihn beachteten und nicht wieder
ver-gassen". Detta är på det hela taget alis ingen
skönmålning, men Hamsuns paradoxer och
sarkasmer kunde falla nog så skarpa och
bitande, då han visste sig vara bland
"spids-borgere". Dylika respektabla personer kunde
inte förlåta honom att då de kommo på visit
hos Kristofer Janson och fru Drude Krog
Janson finna Hamsun i salongen barfota
under den nonchalanta förklaringen att hans
skor "plaget ham", vilket nog hade sin
riktighet, sann och "unashamed" som Hamsun var
i allt.

Vid sina föreläsningar var han klädd i fullt
dekorum, och då var det inte fötterna utan
hans stora, vita välformade och välvårdade
händer, som tilldrogo sig uppmärksamheten,
när han med någon uttrycksfull gest
förhöjde intrycket av sina yttranden. En arbetets
apostel redan då på samma gång som en
försvarare av den individuella friheten i dess
mest utsträckta form, buro hans händer eller
resliga gestalt inga spår av grovarbetets
mödor. Däremot förmådde umbäranden,
sjukdom och själsstrider kasta en lätt men
omisskännlig skugga över hans vackra och
storstilade drag. Man kunde nogsamt skönja att
för honom att göra livet till konst och att
omsätta det i diktning varken varit eller
skulle helt bli "una gaia scienza".

Hamsun föreläste till förmån för en
skandinavisk bokfond för Minneapolis
stadsbibliotek. Varje föredrag utom de två sista hade
som ämne en särskild författare, börjande
med Balzac den 7 december 1887 och
fortsatt varje påföljande söndagseftermiddag med
Flaubert, Zola, Bjprnson, Ibsen, Lie, Kristofer

Janson, Kielland och Strindberg,
"impressionismen i literatur och konst" samt
"Kritik". I de sista föredragen avhandlades
huvudsakligast bröderna Goncourt,
Kirke-gaard och Jacobsen. Föredragen höllos i ett
av samlingsrummen i Dania hall, en dansk
föreningsbyggnad. Åhörarna, som erlade en
frivillig avgift, voro vanligen till antalet
begränsade blott av lokalens storlek, varför
man snart blev tvungen att flytta över till
det största av rummen. Applåderna voro
mycket starka och ihållande efter varje
föredrag och inträffade stundom även "inför
öppen ridå".

En eller annan av Hamsuns vänner inom
en norsk nykterhetsförening hade tillställt
mig de första notiserna om de tillämnade
föredragen att offentliggöras i den svenska
veckotidning, där jag var biträdande
redaktör på den tiden. Den var liberal till sin anda,
men felet var att den inte hade mycken anda.
Redaktören var som flertalet publicister av
hans cert livligt och djupt övertygad om att
minsta ting, som hade litterärt värde eller
syfte var absolut livsfarligt för en tidnings
existens. När jag bad om att få skriva referat
av Hamsuns föredrag, var det blott mot löfte
att vara så kortfattad som möjligt. Ett halvt
"stick" eller så fick vara nog. Jag varken
ville eller kunde hålla mig inom dessa
trånga gränser, och min "boss", som i grund
och botten var en väldigt snäll människa,
kunde inte neka mig att få in vad jag skrev,
helst som Hamsuns föredrag började väcka
betydande uppseende bland en del av hans
norska vänner. Men han ålade mig snart att
hålla mina referat i "oratio obliqua", dels
därför att presensform i publiciststil var
honom en nymodig styggelse och dels därför
att det hela fick en anstrykning av
reservation genom alla de sköna konjunktivformerna,
som han älskade. Men verkligt arg blev han,
då referatet om Kristofer Janson-föredraget

52

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0630.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free