Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Victor Nilsson: Min Hamsun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
översteg trehundrafemtio ord och det om
Strindberg femhundra.
Hamsun visade sig uppriktigt tacksam för
vad jag skrev, förklarande mina stackars
referat utgöra de första ting som metodiskt
och förstående yttrats om hans litterära
gärning. Han kom upp på redaktionen en dag
för att säga mig detta, lika skygg och blyg
mot en främling som jag var på den tiden.
Därefter skickade han mig notiserna själv på
ett par undantag när, då han hindrades av
sjukdom och föredragens regelbundna
ordningsföljd råkade i fara. Trots sin kraftiga
konstitution var Hamsuns hälsa mycket
vacklande vid denna tid och flera år framåt.
På så sätt blev vi liksom vänner, också
genom att träffas en eller ett par gånger
i Kristofer Jansons gästfria hem, dit jag ofta
kom för att med värd och värdinna utväxla
intressanta böcker. Så gjorde också Hamsun
och jag, och aldrig skall jag glömma den
första bok han gav mig att läsa, en liten tunn
och pärmlös kopia av "Eugénie Grandet"
i dansk översättning. Balzac, Jacobsen och
Strindberg var ett klöverblad, han lidelsefullt
älskade. "Niels Lyhne" var hans litterära
breviarium.
Med bestämdhet minns jag också att bland
de böcker jag gav Hamsun till låns var
Dosto-jevskis "Brott och straff", som i den svenska
översättning jag ännu har i min ägo bär
titeln "Raskolnikov". Denna utgjorde jämte
åtskilliga av Strindbergs verk min
älsklingsläsning. Jag minns detta med särskild
tydlighet därför att jag såväl som de mina från
allra första början tyckte att Hamsun som
personlighet och tänkare starkt påminde om
Dostojevskis hjälte. Däremot minns jag inte,
om denna bok var en bland dem som Hamsun
återlämnade utan att ha varit i tillfälle att
läsa dem. I slika fall förebar han antingen
sjukdom eller intensivt arbete med något
ämne i förbindelse med föredragen. Jag hade
svårt att tro honom, ehuru jag då som allt
framgent funnit hans uppgifter till punkt och
pricka överensstämmande med sanningen. Den
strid som senare stått om huruvida Hamsun
känt de stora ryssarna innan han skrev "Sult"
eller inte, överraskade mig betydligt. Fyllt av
rysk litteratur som Kristofer Jansons
bibliotek var och fri tillgång till det som Hamsun
alltid ägt under sina skilda uppehåll i
Minneapolis, föreföll det mig ganska osannolikt,
att Hamsun ej skulle ha läst den moderna
ryska litteraturens väsentliga verk. Men starkt
talande till hans förmån har alltid stått hans
flärdlösa och omutliga sanningskärlek, då
det gällde allvarsamma ting och våra samtal
rörde sig aldrig om annat. De hade ingen
beröringspunkt med de "skrøner" med vilka
han likt Peer Gynt plägade förbluffa mindre
begåvade eller på annat sätt osympatiska
personer.
 |
| KNUT HAMSUN sora spårvagnskonduktör i Chicago 1886. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
